Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Victor Vinde: Profeten Péguy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR VINDE
hörde till de undertryckta folken. "Jag är för
alla undertryckta folk, även för elsassare och
lothringare", protesterade Péguy.
"Det finns ingen elsassisk fråga", förklarade
en av de socialistiska partipåvarna, "låt oss
därför inte tala om Elsass." — "Ja", svarade
Péguy ironiskt, "när man sålt sina bröder gör
man kanske klokast i att tiga."
Från 1910 och upp till krigsutbrottet 1914
var kriget ett ständigt återkommande
diskussionsämne. Sorbonneprofessorerna kastade sig
in i leken. Historikern Seignobos uppträdde på
offentliga möten och förklarade att det inte
kunde bli krig. "Jag slår vad om en frukost
med Marcel Prévost om, att det inte blir krig",
sade han till Péguys obeskrivliga indignation.
Att slå vad om en frukost, när det gällde liv
och död för fosterlandet och millioner
människor. Péguy lärde sig aldrig att ta lätt på
eller skämta med allvarliga ting. Han saknade
för övrigt totalt sinne för humor. "Pax
Ger-manica", sade en av dåtidens socialistiska
augurer, Francis de Pressensé, "är en hård
fred, men det är i alla fall en fred." För Péguy
fanns det bara en fred: en rättvis fred. Fred
till varje pris ville han inte veta av. Han
vägrade att tro att freden i och för sig kunde
vara något välsignelsebringande. I det stora
kriget mellan nationerna som i det lilla kriget
kring Dreyfus tog Péguy parti för rätten och
för striden — mot orättvisan och
underkastelsen.
Ären närmast före världskriget voro för
honom år av glödande patriotism. Han kände
att kriget skulle komma och han hade en slags
förkänsla att det skulle bli hans krig. Med
åren hade också hans religiösa övertygelse
slagit allt djupare rötter och han såg nästan en
köttslig syster i Jeanne d’Arc, som han
omhuldade med en aldrig sinande ömhet.
Han plågades av att tillhöra vad han själv
kallade "en uppoffrad generation" — en
generation utan historia. I de långa dialogerna
med Clio får hans bitterhet fritt utlopp. "Vi
tillhöra inte bara en besegrad nation", sade
han, "det kan gå an. Det finns nämligen
ärorika nederlag, nederlag så stora att de ekat
i världshistorien och som lysa klarare och
firas oftare än de största segrar..." Péguy
tänker på "Waterloo, morne plaine" och Hugos
stolta dikt om den slätt, som såg jättarna
besegras. "Men vårt nederlag", fortsätter han,
"är det värsta av alla nederlag, ett futtigt och
litet nederlag, som gör att vi inte ens komma
att bli föraktade, bara ignorerade, på sin höjd
betraktade som groteska..." Han kände som
Alphonse Daudet en brännande skam över det
jämmerliga i sammanbrottet 1870—71 och det
förföljde honom som en nattmara.
I sina pamfletter vände han sig in i det sista
mot herrarna vid Sorbonne, dessa "anarkister
i kavajkostym", som från lärostolarna
omväxlande predikade skepsis och optimism, tro på
det eviga, orubbliga framsteget, det barbariska
krigets omöjlighet i upplysningens och
modernismens tidevarv och samtidigt paraderade på
militärrevyerna den 14 juli i hög hatt med
Napoleons hederslegion i knapphålet, betygande
sin vördnad för polis och ordning och
statsmakter.
Charles Péguy var på sitt sätt en Don Quijote.
Han fäktade mot vad brackan kallar för
väderkvarnar. "Vi ha emot oss alla fuskande
katoliker, alla fuskande protestanter, alla fuskande
judar och alla fuskande fritänkare", utropade
han med stolthet. "Jag är hjältarnas och
helgonens försvarare och riddare ..." Han var
verkligen detta i dubbel bemärkelse. Han
kämpade för begrepp, som inte förändrats sedan
antiken och som alla förvrängningsförsök till
trots ha samma evigt revolutionära och
förnyande klang som de hade hos Sokrates — och
som de ha hos den något spenslige, bittre och
tappre Péguy: sanning, frihet och rätt.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
