Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
den svenska översättningen av boken — det ger
anledning till reflexion över filmens våldsamma
övertag över litteraturen. Det är en god film,
inte fråga om annat, med ett bländande
stjärn-spel särskilt i Stanleys roll (Bette Davies), men
den är en melodramatisk förgrovning av
förlagan. I boken flyter Stanley alltjämt ovanpå
när berättelsen är slut; hon tvingas ta på sig
bildråpet på den lilla flickan men man förstår
att hon skall komma lindrigt undan genom det
medlidande hennes patetiska oansvarighet
väcker hos alla. Det är i stället den mera
livsdugliga, rakryggade Roy som lämnas ensam,
även av Craig, därför att hon är bättre rustad
att klara sig och uthärda olycka. I filmen
anses Stanley värd ett sämre öde, där skipas
rättvisa efter mindre nyanserade psykologiska
begrepp. Stanleys liv löper linan ut och slutar
med en symbolisk bilkrasch och den
sympatiska Roy får sin Craig. Det är alltså en
betydligt förenklad människoteckning i bättre
överensstämmelse med publikens rätliniga
moraliska begrepp som bjuds i filmen. Den ger
dock en fläkt av den äkta litteraturens
problematik och är som film laddad med kraft.
De olika medlemmarna av släkten Timberlake
framställas ytterst övertygande även om deras
inbördes relationer undergått vissa
förskjutningar i filmen. Bette Davies har av sin
virtuositet frestats att göra Stanley mera
patologisk och osympatisk än hon borde vara — det
är svårt att inse hur hon kan väcka det
medlidande och den ömhet som är hemligheten
med hennes makt över sin omgivning. Bäst
var hon i samspelet med Charles Coburn som
den vidrige onkel William — där fanns ett
par scener som pejlade nattsvarta djup i
människosjälen. Genomgåer de fängslar Bette
Davies med sin anspända vitalitet; hennes sätt
att röra sig och hennes hänsynslöst förslagna
mimik kommer medspelarna — hur styva de
än må vara — att te sig tröga och livlösa. John
Hustons j.egi har som alltid sin styrka i den
konstnärliga realismen, det finns inte en
uppställning som inte i detalj verkar riktig.
Georg Svensson
Han kom om natten (Talk of the Town).
George Stevens. Columbia.
Trots några orimligheter förlorar man
aldrig sympatin för denna intelligenta, vänliga
men långtifrån menlösa komedi, där man till
sista metern svävar i ovisshet om vem av de
två männen som skall få flickan.
Amerikanerna ha en ovanlig förmåga att variera sina
erotiska trianglar; här slits den pikanta,
humoristiskt vimsiga Jean Arthur mellan en
framstående professor i juridik som hyrt
hennes villa och en förrymd fånge som oskyldigt
anklagats för mordbrand och gömt sig på
husets vind. Motsättningen ger anledning till en
roande undervisning i förhållandet mellan
teoretisk och praktisk rättskipning; den gode
professorn blir tvungen att krypa ner ur sitt
juridiska elfenbenstorn för att med
åsidosättande av diverse polisförordningar se till att
inte en oskyldig råkar i händerna på
korrumperade domare och en uppretad folkmassa.
Filmen har åtskilliga dyrbara episoder och
spelas med mycken humor icke bara av
kvinnan i sällskapet utan även av Ronald Colman,
•distingerad som alltid, och Cary Grant, vilken
av den filosofiske sanningssägaren och
förmente brottslingen gör en med verklig fantasi
utformad figur. Georg Svensson
Moln över England. Carol Reed. Fox.
"Moln över England" är en film om
Englands kamp sen 1939, där Napoleon framställs
som en Hitler, William Pitt d. y. som en
skarpsynt och oförsonlig Churchill och Addington
som en mjäkig, intet ont anande Chamberlain.
Det har onekligen lyckats regissören att utan
alltför stort våld på den historiska sanningen
få fram dagens problemställning. Robert Donat
framställer skickligt och övertygande William
Pitt, som mannen som arbetar ihjäl sig för sitt
mål och sin ambition. Handlingen har hela
tiden sin brännpunkt i underhuset, där Pitt
år ut, år in kämpar ihärdigt om makten —
ett utmärkt grepp. Många av underhusscenerna
har den rätta historiska fläkten, och de
instuckna bilderna från Napoleons
invasionsförberedelser pepprar anrättningen. Tyvärr får
dock åskådaren inte själv bevittna, endast
höra talas om den världshistoriska händelse,
som skänkte Pitt den slutliga triumfen och som
alldeles givet borde ha utgjort filmens klimax
— slaget vid Trafalgar. Detta gör, att slutet
kanske verkar något matt. Bland individuella
prestationer fäster man sig särskilt vid Donald
Morleys goda och porträttlika framställning av
Charles Fox. Åke Thulstrup
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
