Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
till hans metod och dess intensitet är
naturligtvis att han har sett sina figurer på så nära
håll och upplevt dem så pinsamt starkt som
man bara kan göra med medlemmarna i den
familj man tillhör — eller har tillhört. Butlers
far var kyrkoherde och hans farfar var biskop
och föreståndare för den berömda
internatskolan i Shrewsbury. "The Way of All Flesh"
är i strängaste mening en utvecklings- och
bildningsroman, vars vändpunkt är den stund då
hjälten Ernest, d. v. s. i detta fall Butler själv,
börjar bli medveten om "att han hyste en
stark och innerlig avsky för båda sina
föräldrar", vilket som Butler säger,
"förmodligen skulle betyda att han nu började bli
medveten om att han höll på att bli man".
Man kan lugnt säga att Theobald och
Christina är avskyvärda, men man kan inte påstå
att de är vare sig på minsta sätt monstruösa
eller ens överdrivna. Butlers styrka ligger
bland annat i att han fått fram på en gång hur
frånstötande de verkar på varje oförvillat och
friskt sinne och hur få de personer egentligen
är som känner denna starka antipati. Det är
ett drag av fin men bitter realism när han låter
den ena efter den andra uttrycka sin
uppskattning av kyrkoherden i Battersby och hans
hustru. Nu är ju saken en annan. Den "sant
ärlige och samvetsgranne" Theobald pius
Christina eller den fruktade narren och
föreståndaren för internatskolan i Roughborough, dr
Skinner, (mästerligt fångad i ett par
miniatyrscener) eller Theobalds framgångsrike och
tyranniske fader, mr George Pontifex, (han
som döpte sin förstfödde sonson i resterna av
den tyvärr förolyckade halvliter med
Jordanvatten som han enkom sparat för detta
ändamål) är, anser vi, helt enkelt en samling
victorianer, ruskiga men historiska, ofarliga som
föråldrade fördomar och dessutom verkligt
roliga med sina tokiga idéer, sitt skrattretande
självbedrägeri och sitt löjliga uppträdande.
Men vi glömmer att förutsättningen för
klarsyn är ett annorlunda seende och att Butler
skulle ha varit en annorlunda seende i vilken
tid han än hade levat. Och vi glömmer att
tyranniet tyvärr inte är enbart victorianskt.
Det egendomliga med Butler eller riktigare
den egendomlighet som han har gemensam
med så många verkligt avvikande människor
är att han egentligen inte skulle ha velat vara
avvikande. Han tvingades, därför att han
kände, tänkte och handlade annorlunda än
vad folk i allmänhet gör. Darwin hade för
Butler varit en skakande upplevelse och han
var starkt övertygad om det biologiska värdet
— för honom ett stort värde — hos allt som
överlever. Men hur övertygad han än var om
att det i vanlig mening livsdugliga, det banala
med andra ord, på sätt och vis har rätt, så
kunde han i alla fall inte förneka sin egen
avvikande natur. "Vårt kriterium på sanning
— det vill säga att sanning är det som
förefaller att vara så för de flesta förståndiga och
framgångsrika människor — är inte osvikligt",
heter det — utan ironi — på ett ställe i
romanen. Denna poängterade lojalitet mot
genomsnittet förlänar åt hans särprägel er
egendomlig fasettering och förstärker intrycket av
äkthet, ödmjukhet och objektivitet.
Emellertid: som roman är "The Way of
All Flesh" ojämn. Den innehåller mot slutet
flera konstruerade förlopp och ganska många
likgiltiga partier. Ernests utveckling är mera
intressant genom sin sunda tendens än genom
sin konkreta utformning. Och en begränsning i
Butlers storhet som levnadskonstnär är utan
tvivel det behov han haft att slutligen låta sin
hjälte ärva 70,000 pund sterling. Men som
sagt, det är en verklig bok vars största
behållning, alla mästerstycken i skildringsväg till
trots, slutligen är Butler själv. För boken är
alltigenom full av reflexioner, idéer och
iakttagelser, framsprungna ur självständighet och
erfarenhet. Till några av Butlers uppfattningar
säger man strax ett hövligt men bestämt nej,
till andra säger man först så småningom ja,
men till en tredje grupp (och den är nog
störst) säger man så spontant ja, som man
bara gör vid de sällsynta tillfällen då en annan
människa uttalar ens hemliga tanke eller
känner ens hemliga känsla. Det är kanske den
sistnämnda reaktionen som man framför allt
minns och är mest tacksam för. "Ty", som
det står på ett ställe i romanen, "hur bra
vi än känner till en sak — hur tydligt vi till
exempel än ser att en viss färgklick är röd,
så upprör och förvirrar det oss i alla fall att
finna, att någon annan tycker eller är starkt
benägen för att tycka att den är grön." Den
stora tjusningen med Butler är att han så ofta
tycker att den är röd. Knut Jaensson
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
