Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
upprepas, de verkliga krafterna underkännas
medan de beskedliga eftersägarna bekransas
med fåvitska förhoppningar? Är varje
generation ofrånkomligt dömd att hamna i sin
per-spektivistiska återvändsgränd?
Det ligger en även för anmälaren
besynnerlig ironi i att Siwertz’ frejdiga, ljuslynta,
handlingsglada antologi ska behöva utlösa sådana
pessimistiska reflexioner. Artur Lundkvist
Lekmannabiskopens
herdabrev
MANFRED BJÖRKQUIST: Herdabrev till
Stockholms stift. Diakonistyrelsens
bokförlag 1942. 3:75.
En biskops herdabrev har i allmänhet mycket
av ett personligt vittnesbörds prägel. Det
brukar redogöra för författarens egen utveckling,
hans teologiska åskådning, hans kyrkopolitiska
inställning, och det utmynnar gärna i ett
program för det kyrkliga arbetet. I så måtto är
Manfred Björkquists herdabrev traditionellt
som det innehåller alla dessa ingredienser.
Om biskopens barndom och ungdom ges
intressanta upplysningar, som bekräfta den
gamla satsen om gossen som mannens fader.
Redan vid tio års ålder är den blivande
ungdomsledaren i farten som organisatör. Han
bildar en liten ungdomsförening i pappa
kyrkoherdens församling. Stadgarna voro rigorösa.
Så bestämdes till exempel, att den av
medlemmarna, som vågade le på långfredagen, skulle
böta en krona. Vilken ofantlig summa omkring
1890! Det kunde blivit ett berg av karameller!
Denna lilla passus kunde ge anledning till
reflexioner kring Björkquists personliga typ.
Han har nog bibehållit något av den stränghet,
varom tioåringens lagparagraf vittnar. Helt fri
från dragning åt det asketiska livsidealet är
han icke, men askesen har ej blivit till
självändamål utan ett medel till viljans härdning
och fostran för höga uppgifter.
Ynglingen och den unge mannen fortsatte
gossens arbete på organisation av kyrkligt
ungdomsarbete, i läroverket, som student och
korsfarare, som ledare för Sveriges första kyrkliga
folkhögskola, Hampnäs i norra Ångermanland,
och slutligen som rektor för Sigtuna
folkhögskola.
I samband med den kyrkliga väckelsen bland
studenterna i Uppsala omkring 1910
utformade Björkquist sitt kyrkobegrepp. Han
berättar i herdabrevet om, vad Einar Billing
betydde för den nya synen på kyrkan. Billing
var teoretikern, Björkquist praktikern, den
ungdomlige entusiasten, som drog ut som
väckelseledare med parollen "Sveriges folk —
ett Guds folk". Men han drevs också av sin
idealism, sin kärlek till kyrkan och den svenska
nationen, att teoretiskt gå längre än Billing och
ge sitt originella bidrag till utformningen av
ungkyrkorörelsens kyrkobegrepp. Billing såg
på kyrkan som förmedlare av Guds
förekommande nåd till den enskilde. Björkquist ville,
säger han, också samtidigt se den enskilde
i hans relationer till hem, samfund, nation.
Därför drömde han om ett hela folklivets
kristnande "i mer romantisk mening än Billing".
Målet sattes i sanning högt, men det är icke
desto mindre konsekvent utifrån idén om
folkkyrkan.
Herdabrevets teologiska parti präglas bland
annat av Björkquists insikter i en modern
människas svårighet att anamma den kristna
tron. Värden för ett otal "Sigtunakonferenser"
vet vad han talar om. Han vet också, att det
inte kan finnas något samröre mellan
vetenskap och religiös tro. Men han vill som en
äkta kristen bedja och hoppas på, att
uppenbarelsens stora faktum skall bli levande för
allt fler människor som av intellektuell
ärlighet se sig förhindrade att låta dess ljus bryta
in i en vetenskaplig världsbild. För övrigt är
Björkquist ingen prononcerad
renlärighetsapostel. Han är ekumen och väl medveten om,
att ingen världsekumenik kan bestå utan ett
på ömsesidig respekt grundat samförstånd
mellan det egna landets kyrkosamfund. Det är
ingen bigott trångsynthet i herdabrevet, det
genomlyses fastmer av folkkyrkomannens
vidsynthet och förståels".
Björkquist är som praktisk kyrkoman
uppslagsrik. Särskilt vill han befordra
lekmännens aktiva deltagande i det kyrkliga arbetet
och stärka deras ansvarskänsla för "fädernas
kyrka". Detta har ju hela hans tidigare
verksamhet gått ut på. Just därför har han ända
till nu själv förblivit lekman. Ungdomens reli-
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
