Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
han till en slående slutsats: "Han avlades, han
hetsades av oro för sig själv, mest oron att
icke mäkta med en gärning. Och vad blev
resultatet? Jo, vad ingen frågar efter, inte ens
man själv. Jag undrar ibland om de allmänna
målen, samhällets, kulturens, till slut äga större
verklighet och väsentlighet? — — — Man
tjänar dem och tror, för att man lärt sig älska
dessa mål och för att denna kärlek utfyller
livet. Men är det mer än en ädel förströelse,
är det icke ett självbedrägeri att härvid tro
sig hinna något, verka något, betyda något?"
Som om det inte vore nog, att det är en
ädel förströelse! De självsäkra brösta sig till
fyllest över mindre nobla hantverk.
En bok som professor Lagerborgs kan inte
recenseras. Man kan lika gärna försöka
recensera en människa och ett livsverk. "Saldo av
livets vedermödor" har han kallat ett kapitel.
Det kan också stå som rubrik över det hela.
De må ha varit många och svåra, men de ha
i varje fall inte förmått bryta ned synskärpan,
tankens klarhet och nyansrikedom eller stilens
snärt och uddighet. Den ungdomliga lusten att
fej da, att ställa saker på sin spets och ibland
på huvudet finns också kvar. Det juvenila
draget är kanske, som Lagerborg förmodar, ett
sjukdomstecken, ett tecken på bristande balans,
men då sjukdomen som här tycks verka
stimulerande och konserverande på den andliga
vitaliteten, finns ingen anledning att klaga.
Thure Nyman
Förtvivla men förtvivla ej
WERNER BERGENGRUEN: Såsom i
hirn-melen så ock på jorden. Översättning av
Olof Lagercrantz och Inga
Lindholm. Diakonistyrelsens
bokförlag 1942. 12: 50.
Bland de historiska romaner, som under
senare år översatts till svenska, intar Werner
Bergengruens "Såsom i himmelen så ock på
jorden" en plats för sig. Först och främst är
den inte amerikansk. Handlingen tilldrar sig
i Berlin och trakten däromkring någon gång
på 1520- eller 1530-talen, medan Joachim I
var kurfurste av Brandenburg. Men det är inte
så mycket ett färgrikt och spännande yttre
händelseförlopp, som författaren velat åskåd-
liggöra genom att återuppväcka denna
brytningstid, utan fastmer ett inre skeende i stor
skala: en masspsykos, föranledd av astrologers
förutsägelser om en stundande syndaflod.
Motivet erinrar i viss mån om det i
Peterson-Bergers opera "Domedagsprofeterna".
Imponerande förtrogenhet med den andliga miljön
kännetecknar Bergengruens grepp om ämnet,
och hans skildring av olika karaktärers
reaktion inför den väntade undergången tyder på
en grundlig människokännedom. Fastän
romanen har historisk dräkt, är det dock samtiden,
som den i likhet med all kostymdiktning mer
eller mindre återspeglar. Sålunda har själva
centralproblemet i boken lika stort intresse för
moderna människor som för brandenburgaren
på 1500-talet. Författaren har formulerat det
så här: "Ty det som gömmer sig djupast hos
människan, det är ju inte längtan efter ett nytt
land som Gud anvisat dem, utan snarare
längtan efter den fullständiga förintelsen — såsom
ju varje liv gömmer på en hemlig längtan efter
döden. Och därför tror jag också att orsaken
till denna fruktan för en syndaflod är
människans längtan efter den." Den mänskliga
ursynden är enligt Bergengruen fruktan, och
denna fruktan måste övervinnas. (Hur den
apokalyptiska skräcken låg som en mara över
Tyskland, när boken skrevs — 1937—39
—-framgår bl. a. av Howard K. Smiths "Sista
tåget från Berlin", sid. 170). Man får inte
betrakta undergången som ett slags räddning
från svårigheter, från oförmåga att bringa
ordning i världen och upprätthålla denna ordning.
Även om mänskligheten är toppriden av en
gemensam skuldkänsla och en gemensam
förtvivlan, som ropar på en gemensam dom och
en gemensam undergång, så är det vår plikt
att alltid ånyo hävda den enskilda människan
själv.
Det var kring dessa ämnen, som
undergångsfilosoferna under 1920—30-talen med Spengler
som korag utförde sina metafysiska häxdanser,
men Bergengruen skiljer sig från dem: han
avvisar extatiskt uppgåendet i tron på den
kollektiva undergången och hävdar det enskilda
människoödets primat, eftersom det dock är
i den enskilda själen, som världen varje gång
förloras eller erövras.
Att jag här har uppehållit mig mest vid
bokens idéinnehåll, beror på att detta är säll-
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
