Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en ny och fördjupad människovördnad i hans
förmåga att gå in under denna bondhustrus
förutsättningar, också språkligt och religiöst.
Kvinnan hade blivit insnärjd i
"tvångstankarnas taggtrådsstängsel". "Och det var som
om jag kämpade med tidens nöd, då jag
sökte ge henne ett handtag i frihetskampen."
Han understryker starkare än någonsin de
djupast inneboende läkedomskrafterna, som
det gäller att förlösa till frihet och hälsa.
Doktor Marie-Marthe Romell citerar
mitt i synen på nuets brutala kraftmätningar
amerikanen Nathaniel Schmidt: "Att höja
idéerna och förädla känslorna är allt det enda
som hjälper i längden." Hon kallar också
inlägget "Det enda som hjälper".
Det ligger en fläkt av skapande liv och
besjälat samarbete över detta företag, ett nytt
forum för möte mellan olika startpunkter för
uppnåendet av samma mål: hämta läkedom åt
en lidande värld, icke genom patenterade
mediciner eller formler, utan genom att i
stor-sint och outtröttligt samsökande axla världens
börda. Emilia Fogelklou
Karlfeldt och religionen
ERIK FRIES: Karlfeldt och fädernas tro.
Lindblads 1942. 3:—.
Efter Heidenstam, vars religion Fries
behandlat i en givande liten bok, som brukade
läsas högt på Övralid, när husets herre var på
humör, har han nu tagit itu med Karlfeldt.
Redan bokens rubrik antyder författarens tes:
han tror inte riktigt på Karlfeldts personliga
religion utan stannar vid Fogelqvists mening,
att skalden väsentligen var okonfessionell men
behöll en stark pietet för sina fäders religion.
Nu är emellertid att märka, att Karlfeldts
personliga tro är en sak, de religiösa motiven
i hans diktning en annan. Med full säkerhet
kan ingen yttra sig om skaldens personliga tro
under senare år utan kännedom om det stora
otryckta materialet, och detta ligger — delvis
på grund av litteraturhistorikers och
minnestecknares taktlöshet — för lång tid framåt
förseglat och oåtkomligt. Fogelqvist var Karlfeldts
vän och är därför vittnesgill, menar Fries. Ja.
Men man bör då erinra sig, att Fogelqvist själv
under hela sitt liv strävade att utplåna gränsen
mellan pietet och verklig tro: han ville vara
delaktig av sina fäders trygghet men saknade
deras tro, därför försökte han adla sin pietet
till en tro, samtidigt som han energiskt
förhånade den kristna tro, som verkligen ställer
krav på sin man. Det tycks vara Fries’ mening,
att Karlfeldts tro var av samma art. Mot detta
vill man inlägga en bestämd protest. Det finns
en radikal skillnad mellan Fogelqvists och
Karlfeldts värld. Jag menar då icke bara, att
den förre var epigon, den senare ett geni. Utan
jag menar: Fogelqvist kände pietet men bekäm-
pade i tal, artiklar och böcker med formligt
ursinne den radikala kristendomen, medan
Karlfeldt däremot av sitt livs svåraste och mest
avgörande personliga kris fördes fram till en
levande kristustro. Den som kände Karlfeldt
fattar mer än väl, att han icke fann anledning
beröra dessa ting med Torsten Fogelqvist.
Han gjorde det emellertid med andra, fullt
vittnesgilla män och han har till yttermera
visso i skrift fixerat sin åskådning. En gång
skall materialet, som är av ömtålig art, komma
i dagen.
När Fries skall summera sin annars
varsamma och fina granskning, väljer han
följande fantastiska formulering: "En fördjupad
hedendom och en förinnerligad kristendom
voro för honom, det vågar man nog utan
vidare påstå, samma andas barn." Detta är
bevisligen oriktigt. Det gäller Fogelqvist men
icke Karlfeldt. Ty vad är kristendom? Den
som länge arbetat med en antologi kristen dikt,
har haft anledning tänka igenom frågan mer
än en gång. Uppenbart är det alldeles likgiltigt,
om en diktare går i kyrkan eller tror på vissa
dogmer. Det enda avgörande är, om hans
själsliga drama har kristen karaktär, det vill säga
om det ger rum för en upplevelse (som visst
inte behöver vara medveten eller intellektuellt
bearbetad) av levande ande, av Kristus. Den
kristna psykologiens grundschema är Guds
andes kraft, som fullkomnas i mänsklig
svaghet. Det vill säga: från humanisten, som alltid
på ett eller annat sätt äger en tro på
människan, skiljer sig den kristne därigenom, att
han radikalt underkänner även människans
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
