Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som blir landsförrädare, när en mängd
undanträngda komplex plötsligt får tillfälle att
kompenseras, och den tysk-litauiske mjölnaren
Karl Obenbach, vars stortyska nationalism på
ett underligt sätt söker förening med hans
litauiska lojalitet.
Såväl händelseutveckling som psykologi är
väl genomförda, kompositionen äger nödig
stramhet, och skildringen har färg och fart.
Visserligen är grundstämningen hemsk, men
ett diktarlynne, som innesluter både humor,
känsla för naturens skönhet och glädje över
livets små behag, har strimmat den med ljus.
Den dramatiska slutscenen, där kyrkoherden
Mantvilas under ämbetsutövning mördas av
kosacker, medan några litauiska patrioter med
vapen i hand försvarar sig mot dem i byns
kyrka, lyfter sig till stor dikt (samtidigt som
situationen har verklighetsunderlag: enligt
officiell rapport från Litauens ärkebiskop till påven
mördades femtio präster av bolsjevikerna).
I många hänseenden för "I väntan på undret",
vars andliga klangbotten är frihetskärlek och
en human livssyn, naturligtvis tanken till
Stein-becks "Månen har gått ned", men den
avsevärda skillnaden mellan böckerna beror inte
bara på olika författarindividualiteter utan
också på att amerikanen, som renodlar
konflikt och psykologi, har stiliserat miljön i sin
roman, medan J.-Scheynius med saklig
realism åskådliggör det land, där han själv har
växt upp.
I flera tidigare skönlitterära arbeten har
J.-Scheynius skildrat politiska meningsbrytningar
och spänningsförhållanden, så i romanen
"Siegfried Immerselbe atsijaunina"
("Siegfried Immerselbe föryngrar sig"), en blodig
drift med den nationalsocialistiska rasläran,
och i novellsamlingen "Téviskés padangéje"
("Under hembygdens himmel") med bl. a.
en skildring av frihetskampen 1919. Men "I
väntan på undret" torde nog vara hans
viktigaste politisk-skönlitterära insats, och om
Litauen efter kriget återfår sin plats bland de
fria nationerna, kommer romanen säkerligen
att räknas till de klassiska nationella verken,
jämförligt med J. Tumas-Vaisgantas’ roman
"Pragiedrulie" ("Solstrålar mellan molnen"),
som tecknar litauernas kamp för tryckfrihet
och kultur under det tsarryska förtrycket 1863
—1904. Det är glädjande, att J.-Scheynius,
denne talesman för ett kuvat och förtrampat
folk, här kan låta sin stämma bli hörd, medan
han väntar på undret, som skall ske — hans
folks befrielse. Nils Bohman
Kortare anmälningar
Erik Hjalmar Linder: Stenarna där barn
jag lekt och andra studier och kåserier.
Jonson & Winter 1942. 9:50.
Svenska Morgonbladets livaktige
litteraturkritiker, dr Erik Hjalmar Linder, har i en
prydlig volym samlat ett antal uppsatser och
studier, som alla handla om hans närkingska
hembygd och dess återspegling i svensk
diktning. Hjalmar Bergman-forskaren framlägger
en rad spånor ur verkstaden och ger
högintressanta inblickar i de topografiska,
genealogiska och personhistoriska realiteter som
trollkarlen vidrörde med sitt spö och
förvandlade till levande dikt och diktgestalter. Även
Heidenstams hövdingaskepnad reser sig över
närkeslätten: författaren berättar om hur han
lyckats lokalisera och identifiera de berömda
stenar där skalden lekte som barn som några
mäktiga rullstensblock vid Karstorp, några
kilometer norr om Olshammar nära vägen till
Askersund. Ett prov på Linders vidsträckta
beläsenhet är den uppsats, där han lyckas göra
troligt, att förebilden till Hugo Löwenstjernas
jaktslott hos Almquist varit Kägleholm, beläget
på en ö i sjön Väringen i norra Närke.
Jeremias i Tröstlösa och J. L. Saxon, två
välbekanta närkingar, som inte bara varit lokala
storheter, äro föremål för var sin ingående
karakteristik, och en särskilt instruktiv studie
handlar om det etnografiska och dialektala
underlaget för Irja Browallius’ bonderomaner,
av stort intresse även för den som inte hör till
denna författarinnas beundrarskara — eller
kanske just för honom. Han får nämligen rika
belägg för sin uppfattning, att dessa bönder
helt äro sedda utifrån, studerade, inte upp
levda. Inslaget av etnografi i Irja Browallius’
författarskap visar sig vara ännu starkare än
granskaren förmodat; hennes romaner
fullfölja en tradition, beteckna inte en nyskapelse
som exempelvis Moa Martinsons. Slutligen ger
Linder ett par sammanfattande översikter av
kulturella och litteraturhistoriska minnen och
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
