- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
295

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bortbjuden, utan kunde unna sig att läsa för nöjes
skull. Det var sällan eller aldrig en roman: av
svenska berättare tror jag inte han egentligen
uppskattade någon mer än Hjalmar Söderberg
och till en del Selma Lagerlöf. Möjligen var
det personhistoria eller memoarer —
exempelvis Samuel Ödman eller Lilljebjörnarna. I nio
fall av tio tog han dock säkert fram en
diktsamling. Han bläddrade kanske i någon av
klassikerna: mycket ofta Runeberg och, skulle
jag tro, oftare Geijer, Bellman eller någon
sextonhundratalspoet än Tegnér och
romantikerna. Framför allt sökte han dock upp de
samtida poeter han var mest fäst vid:
Österling, Karlfeldt, Bo Bergman, Erik Lindorm.
Men kan man för den skull säga att deras
diktning, med undantag kanske för Österlings,
satt tydligare spår än många andras i hans
egen lyrik? Knappast: allt man kan påstå är
att också hans läsning vittnade om hans
förkärlek för konkretion och frasfrihet och hans
motvilja mot det högtravande å ena sidan, det
abstrakta och tillkrånglade å den andra.

Liknande egenskaper anses ju höra till de
karakteristiska dragen i engelskt lynne. Och
kanske var samstämmigheten härvidlag en av
orsakerna till att Gunnar Silfverstolpe kände
sig så starkt dragen till det brittiska. En annan
var självfallet att han var så väluppfostrad.
Gentlemannen är ju ett engelskt ideal. Och
Silfverstolpe var, i högre grad än någon
annan människa jag råkat, alltigenom en
gentleman. Både ordet och begreppet anses ju
på många håll omoderna och förlegade. Men
det kan inte hjälpas: på tal om Gunnar
Silfverstolpe måste det uttrycket ändå
användas. Hela livet igenom bevarade han ett
tycke av välartad Eton-gosse, som utgjorde
en stor del av hans personliga charm. Han
var dock inte för den skull någon angloman,
som snobbade med sitt förakt för allt som inte
smakade Oxford och Bond Street. Franskt och
överhuvudtaget romanskt kynne var honom
visserligen ganska främmande: men för
somliga drag i det tyska gemytet hade han en
levande och intim känsla — Theodor Storms
lyrik stod sålunda hans egen diktning så nära,
att hans utomordentliga översättningar från
den tyske skalden väl kunnat vara original av
honom själv. Och ändå var det nog med tre
britter, han kände den djupaste frändskapen:
med Housman, landsortspojken som blev
akademiker, men i sina dikter ständigt återvände
till sin barndoms och ungdoms Shropshire på
samma sätt som Silfverstolpe till sitt
Västmanland, med Hardy och med Stevenson. Hans
väsensgemenskap med Stevenson var så stark, att
den nästan kunde komma en att tro på någon
mystisk inverkan av den skotska härstamning
varom man erinras av hans namn Mascoll —
det namn hans släkt bar innan den på
sextonhundratalet, efter överflyttningen till Sverige,
antog namnet Hesselgren och så småningom
adlades till Silfverstolpe. Jag har rest med
Gunnar Silfverstolpe i skilda delar av Europa:
men jag har aldrig sett honom trivas så som
i England. Där fanns åtskilliga platser som
han alldeles särskilt fäste sig vid — Windsor,
Oxford, den urengelska byn Thames Ditton,
där den originelle och älskvärde översättaren
av svensk poesi Claude Napier bodde. Och
ändå var det först när han kom till Skottland,
Stevensons hemland, som han riktigt andades
ut, i en känsla av befriad lycka.

Skälet härtill måste ha varit att det skotska
hedlandskapet redan på förhand var honom
kärt och förtroget genom Stevensons poesi.
Ty i och för sig borde dess karga nakenhet
ha varit honom mycket främmande: och
någon längtan till det främmande, avlägsna och
obekanta hyste han aldrig, liksom
ödslighetens och vildmarkens lockelse var honom
alldeles obegriplig. Han nekade energiskt att
läsa inte bara filosofi och naturvetenskap,
utan också reseskildringar och andra
äventyrshistorier än dem han läst som pojke; och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free