Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en poet än den mest vildromantiska urskog.
Gunnar Silfverstolpe var ingen särskilt god
iakttagare; han visste som sagt ganska lite om
naturen, och han trivdes inte riktigt med den,
åtminstone inte med dess mer ohyfsade
former. När han strövade omkring på vägarna
hemma vid Åsby, skedde det mest för att
umgås med sina minnen; eljest föredrog han att
betrakta naturen sittande i en trädgård, helst
tillsammans med en bok. Han avskydde
exempelvis att plocka svamp, och sina promenader
tog han i iltakt för att ha dem överstökade så
fort som möjligt. Men ändå kunde
Silfverstolpe få landskapet att spegla sig
utomordentligt vackert i sin lyrik, därför att han aldrig
sökte återge annan natur än den han var
förtrogen med och kände starkt för och ännu
mer därför att han var så lyhörd för
landskapets mänskliga övertoner. Hans i mitt tycke
ojämförligt skönaste naturdikt, "Folkvisenatt",
rymmer summa två exakta uppgifter, båda
åtminstone tvivelaktiga. Den fågel som sjunger
under mellansvenska juninätter är nog inte
lövsångaren, utan rödstjärten; och ärenprisens
blom syns inte nattetid, då slocknar den liksom
alla blåa blommor. Men detta betyder
ingenting för det väsentliga, diktens verkan. Orden
"lövsångare" och "havsblå ärenpris" må vara
naturvetenskapligt inkorrekta, poetiskt är de
ändå riktiga. Och det bärande i "Folkvisenatt"
är något helt annat än den egentliga
landskapsmålningen: det är dels naturligtvis den
subjektiva lyriken, dels också den förnimmelse man
har att skalden här inte talar bara om sig
själv, utan om all den döda ungdom som gått
genom sommarnätterna, fylld som han av en
längtan "bortom varje jordisk bröllopssäng".
Den känslan är så intensiv, att man blir
förvånad då man vid noggrannare läsning
märker att ingenting i dikten direkt utsäger något
dylikt, utan att denna verkan nåtts endast
genom outtalad suggestion.
Överhuvudtaget kom Gunnar Silfverstolpes
dikter med åren att allt mindre bära fram en
poets vanliga, egocentriska känslor och allt
mer röra sig kring samlevnaden med andra;
ordet jag ersattes alltmer av orden vi och de.
I sina sista böcker gav han i utpräglad grad
social dikt, om man frigör ordet social från
dess gängse biton av agitatoriskt missnöje och
världsförbättrarnit och återger det dess
ursprungliga innebörd av samhällelig och
medmänsklig. Hans dikt bars ju alltid framför allt
upp av egenskaper vilka skapar en god
medborgare, sådana som ärlighet, trofasthet och
självbehärskning. I han mogna lyrik kom
härtill försynta, men därför inte mindre varma
uttryck för medkänsla och solidaritet med
andra. När dylika känslor läggs fram av en
författare ur överklassen, betraktas ju detta
på visst håll som tecken på dåligt samvete. Och
liksom de flesta åsikter, även de mest
dogmatiska och löst grundade, rymmer nog också
denna tes ett litet korn av sanning. Personligen
kunde visserligen Gunnar Silfverstolpe inte
rimligtvis känna samvetskval därför att han
råkade vara född inom ett privilegierat
samhällsskikt, den saken hade han ju gjort bra
litet åt. Men han kände starkt att han
oförtjänt fått förmåner som han måste göra rätt
för; vill någon tyda detta som sjukt samvete,
står det honom fritt.
I ett enda avseende var Silfverstolpe
"klassmedveten": han hade svårt att tala med folk
ur andra samhällslager, därför att han var
rädd för att inte träffa rätta tonen — den
nedlåtande gemytligheten avskydde han innerligt.
Men eljest fäste han sig inte det ringaste vid
klasskillnader: han lät en karl gälla för vad
han var, oberoende av hans härkomst, och var
nog god demokrat att räkna också prinsar till
folket. Hans levande demokratiska övertygelse
tog sig inte heller uttryck i några
deklamationer, den kom mest till synes som en dager
över de lyriska genrebilder, vilka väl är det
originellaste inslaget i hans diktning. Här i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>