Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställningar och hela hans verklighet, som
aldrig helt skymdes bort eller förlorade sin
aktualitet. Och så blev det han och inte någon
av den "förlorade generationen", som skrev
den dikt, "Efteråt", där det första världskriget
fick sitt måhända varaktigaste minnesmärke i
svensk lyrik:
Ja, glöm dem, du som inte hör
till dem som kriget väckte!
Men låt mig minnas, tills jag dör,
min ungdoms döda släkte!
De sova sedan många år.
Men minnet skall ej sova.
Så lär mig ta var dag, jag får,
som vore den en gåva!
Att känslan av ödmjuk tacksamhet för allt
han fått går genom så mycket av Gunnar
Silfverstolpes diktning berodde visserligen
främst på ett av de centrala dragen i hans
lynne. Men detta drag förstärktes av intrycken
från kriget. Första gången var det dock bara
fråga om ett krig på avstånd; och även om
det gav mycket av dagern över hela hans
tidigare lyrik, avspeglar denna direkt knappast
annat än de enskilda soldatödenas
sammansmältning av lidande och heroisk handling. I
hans sista samling, "Hemland", som ju kom
ut 1940, hade våldet och förödelsen på ett helt
annat sätt blivit närliggande realiteter. Då var
det som om granaterna hade sprängt gränserna
kring hans mikrokosm. Ekbackarna och
gravfälten, herrgårdarna och lärdomsstäderna
kring Mälaren var inte längre bara hans
hembygd, de hade blivit en del av Sverige,
Norden och Västerlandet. Och inte nog härmed:
hans hemland vidgades, under trycket av ett
gemensamt hot, till att omfatta hela den
mänsklighet som bekände sig till samma
västerländska idéer som han:
Hemland —
våldet lät mig förstå
att jag också hör hemma
där jag aldrig skall gå.
Rättens och frihetens land,
var det än finns,
grundat i går,
hägnat så länge man minns,
hemland, som fyller
leden i Människans eviga front,
bortom min levnads idyller
sträckes i mörkret din stora,
hotade horisont!
Och först nu, då faran för alla humanitära
värden växte för varje dag som gick, klarnade
för honom som för så många andra den
humanism, han tidigare omfattat som något
självfallet och ganska vardagligt, till en
medveten tro, som krävde diktens utlösning. Hela
hans diktning genomträngs ju starkare än
någon av hans jämnårigas av humanistens
historiska syn och känsla för det levande förflutna.
Men först nu kunde han skriva "Professorn",
sitt stora humanistiska credo. En dylik dikt
skulle för de flesta ha blivit ett praktnummer
av abstrakt retorik. Men Silfverstolpe släpper
inte heller här känningen med verkligheten.
Hans bekännelse gjuts in i skildringen av en
till synes alldeles reell professor, vilken liksom
den Silfverstolpeska släkten kommer från en
prästgård på Dal och dör i det Uppsala, där
skalden själv kunde ha tågat med vid hans
begravning och sett hur "studenternas fanor i
vinden seglade ut". Skenbart skiljer sig
"Professorn" inte mycket från alla de andra dikter
där vi råkar de människor Silfverstolpe mött.
Men i själva verket är den något mycket
förmer. För en gångs skull vidgar Silfverstolpe
medvetet perspektiven och skriver något som
liknar en idédikt. "Professorn" hör till de
vackraste hyllningar av vetenskapen och
sanningssökandet, som svensk litteratur äger. Och
den ställer, utan att det direkt utsägs, det
bestialiska våldets värld mot andens och visar
att det stora äventyret, den stora bragden, kan
stråla med högre klarhet över biblioteket än
över slagfältet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0315.html
