Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Ahnlund: Falskt och äkta bland historiens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS AHNLUND
skydd bakom Peder Svart, kung Göstas
krönikör; han lät en av sina understuckna
påve-bullor till Sveriges förmån avgöra en
urgammal rangtvist med Danmark. Vad han därmed
vann var att ha vilselett forskningen för en
tid, som i vissa fall kan räknas i tvåhundra
år; personligen vann han intet. I andra fall
märker man vida tydligare det personliga
intresset, yttrande sig än som vinstbegär, än
som ärelystnad, än som avund eller
hämndkänsla; det sista gäller särskilt om de under
falsk skylt utprånglade memoarerna, en icke
så alldeles liten grupp. Synnerligen ofta spelar
också in en vetenskaplig och litterär ambition,
ännu oftare omsorgen om kära men obestyrkta
traditioner. Gärna framträder en strävan att
helt enkelt fylla ut kännedomen om flydda
tider, en önskan att rehabilitera eller endast
attribuera, att utrusta kända författare med
nya skrifter. Så blandas på mångahanda sätt
egoistiska och altruistiska, låga och upphöjda
motiv. Vad angår de skriftliga källor, vi
närmast ha i åtanke, intar vinstbegäret knappast
något mera framträdande rum bland
för-falskarens bevekelsegrunder, ifall man ser bort
från det fordom tämligen vanliga tillverkandet
eller tillrättaläggandet av rättsliga bevis och
från det hantverksmässiga tillyxandet av
autografer, varpå även vårt kungliga bibliotek har
en del prov. Däremot ter sig
förvärvssynpunkten dominerande, när man kommer till
förfalskade kulturhistoriska "lämningar" som
antikviteter, konstverk och mynt. Det finns
som bekant en hel litteratur om dessa
företeelser; veterligen bör en inköpsnämnd för ett
museum alltjämt ha öppna ögon för att ej falla
i gropen. Tänker man åter särskilt på de oäkta
fornminnena i speciell mening behöver den
enskilda fördelen ingalunda ha varit
utslagsgivande. Man läser då och då i tidningarna —
särskilt på rötsommaren — om i Nordamerika
anträffade runstenar, som tala om
nordmännens upptäcktsfärder till eller från Vinland
— blåögda och troskyldiga bedrägerier, för
länge sedan uppdagade och utdömda. Här
biktar sig uteslutande den transatlantiska
patriotismen, därtill i nästan älskvärt naiv form. Och
något liknande gäller väl i grund och botten
de mellan 1924 och 1928 så utbasunerade stora
fynden vid Glozel nära Vichy i Frankrike med
de mystiska skrifttecknen från uråldrig tid, en
episod som lidelsefullt splittrade landets
fackkretsar i en strid för och emot äktheten, innan
äntligen en kommission fällde utslag. Striden
avblåstes därpå så hastigt och regelrätt att
mången väl numera glömt hela historien. Till
de kännbart blesserade hörde en av Frankrikes
främsta arkeologer, Salomon Reinach. Jag
erinrar mig från 1927 ett föredrag i ett
sällskap i Stockholm om bondsonen Fradins stora
upptäckt. Föredragshållaren ansåg själva det
enorma materialet tyda på att allt dock måste
stå rätt till.
Med tanke på ett fall som detta undrar man
mindre på att rätt många falsifikat ha en så
ansenlig livstid, en tid då de anses gångbara.
Durkdrivna forfalskare, som i grunden ha
kunnat sitt yrke, ertappas ej så lätt. Kort före
franska revolutionen levde i Strassburg en
arkivarie, abbé Grandidier, som i tysthet ägnade
sig åt konsten att tillverka originalurkunder
och annaler från medeltiden. Han tog all
möjlig hänsyn till den dåtida forskningens resultat,
men lade till vad som låg honom särskilt om
hjärtat. Annalerna utgåvos 1787; oäktheten
röjdes så sent som 1908. Ännu märkligare är
dock tjecken Venzel Hankas historia. Också
han var vetenskapsman, bibliotekarie i Prag,
skicklig språkman och stilkännare, framför allt
dock nationalist. År 1817 framlade denne
Hanka sitt uppseendeväckande fynd av den så
kallade Königinhofhandskriften. Det var ett
manuskript från tolvhundratalet, som han
påstod sig ha funnit i ett kyrktorn, och som
innehöll ståtliga fornkväden på folkspråket av
episkt lyriskt innehåll. Upptäckten väckte hän-
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
