Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Ahnlund: Falskt och äkta bland historiens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALSKT OCH ÄKTA BLAND HISTORIENS KÄLLOR
då åtskilliga historiska upplysningar men var
icke i stånd att bestyrka dem med annat än
sin egen försäkran. Vad han stödde sig på var
en gammal krönika, 300 sidor stark och
fortsatt av flera ägare under sextonhundra- och
sjuttonhundratalen. Tyvärr hade denna
krönika, som Bergmann sett och gjort utdrag ur,
på sistone kommit bort. Det märkliga med
traditionerna om krigspsalmen var
överhuvudtaget, att de på skilda vägar ledde fram just
till Bergmann, som alltid blev slutpunkten. En
tysk psalmhistoriker, som några årtionden
senare upptog frågan till behandling,
underkände alla uppgifterna som värdelösa. Rätt
nyligen (1935) har emellertid Bergmanns
trovärdighet funnit en ivrig försvarare i tysk
historisk litteratur, och samma mening har
också hos oss kommit till klart uttryck (Ord
och Bild, oktober 1936). "Att helt enkelt
förvisa Bergmanns hela material till fabelns
område", menar den åsyftade forskaren, Berthold
Kitzig, "går icke för sig, emedan ett halvt
dussin högst hedervärda lärde i Leipzig, som
på närmaste håll iakttogo händelserna, på det
sättet stämplas som lögnare, vartill dock för
deras del ej kan uppvisas det ringaste skäl."
Nåväl, dessa män må vara hur trovärdiga som
helst; det hela hänger på Bergmanns
personliga trovärdighet, ty väl att märka är ju han
ensam sagesman för dem alla. Till detta
kommer nu, att traditionen på de mest avgörande
punkter är så tydligt felkonstruerad. Så
förmäldes i den förlorade, av Bergmann
utnyttjade krönikan, hurusom Fabricius kunde
uppvisa Gustav JI Adolfs egenhändiga prosautkast
till psalmen för Lennart Torstensson i
Weissen-fels under konungens likfärd. Det är sant, att
den svenska armén rastade där den 7—10
november 1632 med den döde konungen i sin
mitt; det är också sant, att Torstensson åtföljde
hans lik hem till Sverige. Detta visste tydligen
Bergmann. Men han visste däremot icke, att
Torstensson var krigsfånge vid tiden för
uppehållet i Weissenfels, krigsfånge sedan månader
tillbaka; man erinrar sig den historiska gikt,
som han ådrog sig i Ingolstadts fängelsehålor.
Först nästa år utlöstes han, och först därefter
skedde hemfärden med den kungliga kistan.
En detalj som denna belyser tillräckligt
bärkraften av Bergmanns uppgifter.
Omständigheterna i målet ha från början till slut en
besvärande likhet med mystifikation i känd stil.
De historiska förfalskningarnas stora galleri
rymmer både tragedier och komedier. Det
brottsliga uppsåtet är rikt företrätt, likaså det
fromma sveket, men icke heller det
jämförelsevis oskyldiga gycklet saknas där. Konstnärer
och fuskare, fanatiker och svärmare, jättar och
pygméer stiga fram vid en återblick. Kanske
har dock vårt ämne givit ett övervägande
pessimistiskt intryck med sitt väl ensidiga hopande
av fatala omständigheter, av misstag och prov
på lättrogenhet. Historikerna må taga sin del
av ansvaret, men de ha också rätt att säga, att
det stadigt burit framåt. Misstagen ha för
övrigt ej endast sin förklaring i bristande
kritiskt sinne utan rätt mycket också i
hyper-kritik, i överkänslig misstro till de äkta
källorna och deras vittnesbörd. Också därom vore
åtskilligt att anföra, men saken skulle kräva
sitt eget kapitel. Till sist blir det dock en
ganska trösterik sanning som lörd Acton, själv
en stor historisk tänkare, har velat uttala i de
orden, att historien varken står eller faller med
historikerna.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
