Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ole Torvalds: Brev från Finland. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLE TORVALDS
BREV FRÅN FINLAND
I
När jag tog ihop med detta litteraturbrev
från det svenska Finland, var det nog
meningen att det skulle handla om både dikt
och prosa. Att det inte blev så, det är inte
bara mitt eget fel utan också prosans. Våra
mer än halvlitterära prosaböcker är ovanligt
lätt räknade i år.
Från denna anspråkslösa utgångspunkt sett
är det bättre beställt med lyriken. Svenskar
skall i allmänhet vara fallna för lyrik, heter
det ju, och här hos oss är dess övervikt
nästan förkrossande — vilket i detta speciella nu
säkert har sina randiga skäl: vem kan här
sätta sej till rätta för att skriva ihop en
roman? Någorlunda skapliga noveller finns det
mer av. Alltså: ju mindre format, dess rikare
produktion (och: dess bättre resultat). I
vilken mån detta — utom med kriget — kan ha
att skaffa med bristande samling och
grundlighet och psykologisk skärpa eller dylikt, det
avstår jag från att yttra mej om. Faktum är
i alla fall att vår prosa i stort sett är nästan
rörande svag i det psykologiska. Mest serverar
man skum från det mänskliga ölfatet och låter
musten jäsa bäst den gitter nere i bottnens
mörker.
Men det var diktböckerna det gällde. De är
naturligtvis i stor utsträckning präglade av
kriget, men det har ändå egentligen inte
skrivits någon patenterad deklamation på ära och
svära. Diktarna har inte haft behov av att
komma tågande med stort patos, och det är
inte heller den själaspisen som deras läsare
har behövt just nu. Behoven tycks ligga
djupare. I allvarets yttersta närhet vissnar
fraserna ner. I stället är det de innersta värdena
och de obrytbaraste vissheterna som tränger
sej på. Naturens eviga liv, själens okuvlighet,
våldets ofrånkomliga självmord, friheten som
själens enda livsluft.
Detta går igen på många håll, i olika
sättning och nyanserinb. Ibland som "flykt" till
naturen, men då som en flykt i trots, ibland
som direkt kampdikt, ibland som självpejling
efter djupare vissheter än tingens. Till och
med där ordkonsten blommar upp som mest
oberörd av det som sker, kan man inte låta
bli att ta själva oberördheten som
demonstration — medveten eller inte.
Brandes har pekat på en fara i dylik
andlig erövring "som en Art Trøst i den reale
Genvordighed": resultatet kan bli
"virkelig-hedsfjern Idealisme". Faran finns, men den
hotar väl inte mest så länge tiden pressar som
hårdast. När trycket lättar får vi vara på vår
vakt. Men än så länge är idealismen allt annat
än verklighetsfrämmande — vi känner tvärtom
med plågsam tydlighet att den är vår
verkligaste verklighet. Det är dess värden det
ytterst gäller.
Och det är det som gör att de böcker jag
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
