Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ole Torvalds: Brev från Finland. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN FINLAND
har varit lång — sen 36 — men som
frontkorrespondent har han haft annat att göra nu
en tid. Numers ådra är mer än bara en i och
för sej ovanlig förmåga att måla och
jonglera med ord, den är en blodfull och
saftspänd romantikers (det är han nämligen)
behov att leva med alla sinnen, men helst inte i
grått nordiskt ljus. En stump på måfå:
I Nishnij skvalar kvassen kall och fläks kapunens
buk
och flickorna klapprar på målad klack och fläktar
med silkesduk.
Med prasslande rubler i buntar och klirrande udda
kopek
han simmar i vimlet på sinande pung som stören
under lek.
Av detta hejdlöst glada och skickliga måleri,
som ställvis rinner över bräddarna, har man
visserligen inte så mycket i behåll när man
lägger undan boken. Men det är styvt gjort
och man är glad så länge det varar. Och man
tror sej ana att vi kan vänta tyngre gods när
tidsupplevelserna har mognat och fått den
distans, som ibland är ett villkor. Här är
slutackordet:
Vår vän vid Varloi borta blev,
en annan amputerad
och bästa karln bland snaror kiev
där marken var minerad.
Och dessa mänskors ögon blickar
som fisk i ett akvarium.
Man borde nog gå bort och dricka
allena på sitt inre rum.
Här blandar man sin dubbla bitter
i minnets drick var dag. Stor sak
om någon stöp för plötsligt splitter
i vårsoln på sitt blockhustak.
Nej, vi har ingen orsak att orera
om frihetskors med eklöv till,
du Död och jag som knappast mera
har någon ann’ att ty oss till.
»
Liv Tegencren har i ain nya samling,
"Människa på vandring", hållit fast vid den
jordens trygga närhet som omslöt henne också
i den föregående ("Gräset sjunger", 1941).
Och från tryggheten har hon också nått
djupare in i sej själv:
— Ron finns inte, tro mig, kära
långt bland rymdens klara bloss.
Ron finns bara nära nära
inom inom oss.
Ur detta som ingenting kan ta ifrån henne
kommer hennes maning:
Spana ej blott mot de märken
som döden har lämnat kvar.
Människa, vandrare
ge din röst
åt det mänskliga liv du har.
Lägger man härtill ett av uttrycken för den
dominerande vandringstanken, så har kanske
exemplen redan givit en viss kontur:
Gåtans lösning bidar stilla
bortom slutna portars valv,
tag den gärna, pilgrim lilla,
gåtans lösning är din egen,
gåtans lösning — det är vägen.
Pilgrim gå.
Några formella vidlyftigheter kan störa på
sina ställen, men helheten gör intryck genom
lågmäld innerlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
