Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Ole Torvalds: Brev från Finland. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLE TORVALDS
Viola Renvall har redan förut visat sej
som en försynt lyriker i det lilla formatet. I
"Livsvilja" är väl vingbredden inte större eller
strängarna nämnvärt fler, men formen har
mognat och blicken skärpts. En del av boken
går i "beredskapens" tecken och bärs
samtidigt av religiös känsla. Kombinationen är
farlig för det konstnärliga resultatet, och
balansgången mellan de två hisnande svalgen av
klichéer har ingalunda alltid lyckats. Men
äkthet och innerlighet räddar henne för det
mesta, och där inspirationen är obunden av
den officiella traditionens hämningar, där kan
hon måla till exempel så:
Nu sover barnet. Rutorna är blåa.
Vårkvällen spelar under månens ny.
Och allting lyssnar: blommorna i skålen,
den nakna mullen, molnets lätta sky.
Min tanke vilar på en silverbåge.
Omkring min värld sluts evighetens krets.
Den lillas andning. Svala blommors kalkar.
Det blåa djupet bak gardinens spets.
*
Bland debutanterna är Thomas Warburton
utan tvivel den mognaste, den som intresserar
mest och lovar mest. Han har tidigare
publicerat en utmärkt översättning av Uuno Kailas’
noveller (Rökskuggan, 1941) och verkat som
litteraturkritiker — han torde för resten göra
mej sällskap som brevskrivare i detta
nummer. Samlingen "Du, människa" bekräftar att
hans litterära kritik innefattar självkritik. Den
har naturligtvis varit till fördel för bokens
inre och yttre mognad, men hans utpräglat
intellektuella och kritiska hållning förefaller
ibland att ha hämmat diktens spontana flöde.
Bäst har han lyckats i samlingens två första
avdelningar, som fylls av titelns
mänsklighetspatos med bitter och mörk accent och i strävt
enkel form. Den första dikten i sviten
"Stupade talar":
Man förde mej hit under Bågen
och tände en låga på stenen.
Det är längesen nu, och redan
förmultnar benen.
Ibland kan jag höra rasslet
av nya kransar. Och alla
faller som löv mot marken,
döda och kalla.
Och aldrig frågar någon
varför jag är här i ringen
av rosor och band. Det bekymrar
kanhända ingen.
Mina ögon är sinade brunnar
med ångestens sten på botten.
Över mej hör jag trampet,
skriken, skotten.
Samlingen innehåller också en serie goda
översättningar av finsk lyrik.
Om de övriga debutanterna kan man fatta
sej kortare. Disa Lindholms "Ungdomsfacit"
är ett trevande löfte med sensibilitet, extas och
katolicism i blodet. V. V. JXrner ger i "Blått
och frontgrått" inte något grepp på sej själv,
utan försvinner bakom sina ofta alltför många
ord. Ett visst temperament har han. I "Orgel
och harpa" ger Lennart Nylander
konventionell religiös dikt där den svallande formen
pöser ut över äktheten.
*
Detta var säsongens lyrik på finlandssvenskt
håll — så när som på några böcker som
redan har nämnts i BLM. Bokslutet är inte
särskilt imponerande. Men dess vittnesbörd
är gott: Vi vill alltjämt inte kvävas.
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0334.html
