- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
320

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Thomas Warburton: Brev från Finland. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TH. W ARB V RT ON

att beundra Aino Kallas’ stränga och
brinnande prosa var denna diktsamling en vacker
överraskning fastän samtidigt ett tragiskt
budskap.

Också en annan färggrann diktare har av
tiden dämpats och gripit till mörkare nyanser.
Katri Vala har efter en paus på flera år gett
ut ett tunt häfte dikter, där ångesten inför
tiden och människan fått enkla och bittra
uttryck. Under detta rinner ändå en okuvlig
ström av livsmod och livstro; att diktarinnans
skaparförmåga skulle ha gått i sin, som hon
själv tycks frukta, vill man inte gärna tro.
En gång var dock Katri Valas lyrik den nästan
enda exotiskt lysande blomman i finsk dikt.

En poet som de senaste åren blivit bemärkt
är den ganska unge Yrjö Kaijärvi. För något
år sedan vann han ett statligt litteraturpris
med sin tredje diktsamling, ett häfte fin och
sensibel kärlekslyrik. Hans nya dikter har
kommit till i skuggan av kriget, behandlar
mest jaglyriska stämningar men är förnyade
av smärta och allvar. Formen är ibland lite
intrikat; samtidigt äger dock Kaijärvi
uppenbart en melodisk och rytmisk begåvning utan
spår av banalitet. En annan formellt färdig
diktare är Elina Vaara. I diktsamlingen
"Loitsu" (Besvärjelse) knyter hon an till både
bibliska och klassiska motiv. Också här är
grundtonen tragisk eller elegisk och inlevelsen
stark — men åtminstone för anmälaren
fördärvas somliga dikter av mångordighet.
Fallenheten för ornamentala bilder och språklig
smideskonst har lockat henne att ibland tänja
på innehållet.

Två lyriska debuter av mer än vanligt
intresse presenteras av Eila Kivikk’aho och
Unto Kupiainen. Den förra visar sig ha både
ett kvinnligt mjukt bildmaterial och språklig
friskhet; den senare är en kritiker som i en
centrallyrisk diktning personligt förvaltar arvet
från Uuno Kailas i sina knappa strofer.

Nämner man ännu Arvi Kivimaa och Ilmari

Pimiä, vilka apostroferar fosterlandet i en
mera traditionell stil och anda, men ibland
med en viss slagkraft, är därmed årets lyriska
produktion i huvudsak registrerad.

3

Prosan är rikhaltigare. Främst bör kanske
Iris UurtOs nya roman nämnas. Den bär
titeln "Ruumiin viisaus" (Kroppens visdom)
och lägger fram hennes Lawrencebesläktade
teser på ett kanske ännu mera gripbart och
säkert sätt än tidigare. Författarinnan skildrar
ett äktenskap som småningom fördjupas och
förinnerligas. Kontrahenterna binds vid
varandra utan större bekantskap i själslig
bemärkelse: mannen utåtriktad, med ett outvecklat
känsloliv, kvinnan helt oerfaren, "ännu
slumrande, med en kärlek som huvudsakligen
består i beundran. Så sjunker allt detta undan,
de trevar sig ner till instinkt och "tenderness".
Mannen skapas om, ger upp sig själv för den
nya livskontakten och går slutligen under, både
symboliskt och konkret i sin hängivelse och
självglömska. Hans hustru väcks och berikas
till en mognad och älskande kvinna; mannens
död blir henne inte konventionellt tragisk: vad
hon har fått och haft kan inte tagas från
henne; hon lever vidare, stödd av kroppens
och sinnenas visdom.

Iris Uurto går direkt på väsentligheterna,
hon kan konkretisera själsförlopp till ren
handling som man följer med ständig
uppmärksamhet. Ännu kan hon inte klara sig utan en
resonör, och här stöter man på en del mindre
longörer. Men i stort är "Ruumiin viisaus" en
både märklig och intressant roman, vilket
också erkänts till och med av den konservativa
delen av den inhemska kritiken — om man
undantar en enstaka äldre teolog med
paradmoraliska begrepp.

Helvi HämälXinen, som småningom
förborgerligats — sagt utan varje förklenande
betydelse —, har i romanen "Velvoitus" (För-

320

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free