Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Helgonsaga av Karl Ragnar Gierow.
Dramatiska teatern.
Karl Ragnar Gierow lär tidigt ha tränat till
formvirtuos på verskåserier i studenttidningen
Lundagård. Hans diktsamlingar har
genomgående sin styrka i formen, men är
egendomligt opersonliga. Han diktar gärna om krig
och förödelse, helst om förra världskriget men
också om andra och avlägsnare förödelser, i
forntid eller framtid. Hans mångsidiga
produktion för radion visar att han om nästan
vad som helst kan skriva vers med
formule-ringsskärpa och retorisk lyftning. Hans
utrustning disponerar honom följaktligen för
versdramat, där formgivningsförmågan och den
retoriska uthålligheten, under relativt
oberoende av en nyckfull inspiration, utgör en så
viktig förutsättning. Till Gierows
formbegåvning hör dessutom skicklighet i att
dramatisera förlopp, att konstruera intriger och att
därvid dra nytta av den äldre dramatikens
förebilder.
Hans båda skådespel, "Rovdjuret" och nu
senast "Helgonsaga", är också imponerande
åtminstone till det yttre, fylligt ordglänsande,
styvt konstruerade och patetiskt högspända.
Men båda vänder sig till det längesen
förflutna efter motiv och material, rör sig med
sådant som redan Shakespeare hjälpt till att
ge dramatisk-poetisk gestaltning. De handlar
endast symboliskt och indirekt om nutiden
och dess problem, på ett mycket allmänt och
opersonligt sätt, i avlägsen arkaisk spegling.
Innehållet är helt enkelt traditionellt, dess
sanna aktualitet redan förbrukad och
innebörden allmängiltig intill likgiltighet. Det är inte
något kommande som sparkar i födslovånda,
utan något förgånget som spökar. Det kan
vara både vackert och gripande, men det är
ingenting som upprör eller förnyar.
"Helgonsaga" tilldrar sig på Orkneyöarna
i början av 1100-talet och behandlar
maktstriden mellan de båda jarlarna Magnus och
Håkon. Magnus vill bevara freden och bringar
därför en krigsuppbådare från norske kungen
om livet. Håkon griper tillfället att anklaga,
avslöja honom och samtidigt tillvälla sig
makten. Magnus drivs till nya ogärningar och
slutuppgörelsen sker när han, efter att ha
misslyckats med sina hämndplaner, tagit sin
tillflykt till kyrkan i Egilsay. Där inträffar ett
slags omvändelsemysterium och han träder
frivilligt ut för att mottaga döden. Det är däri
helgonsagan ska bestå. Men Magnus är inte
annat än en ogärningsman som ställts inför
en olöslig situation och på intet sätt något
helgon. Mystiken kring självoffret, när döden
ändock förefaller oundviklig, ter sig som en
mycket vilsekommen kristen föreställning. Om
till exempel en nutida krigsförbrytare fann
spelet förlorat, inte hade möjlighet att
undkomma och då steg fram för att ta sitt straff,
skulle någon då vilja kalla honom för helgon?
Magnus grubblar mycket över förhållandet
mellan vilja och handling. Han ställs inför
valet av den onda gärningen för den goda
sakens skull, och det gäller blott en främlings
liv gentemot krigets hemsökelse för hela
Ork-ney. Han vill denna gärning men kan inte
förmå sig att utföra den, förrän de
tjänstvilliga omständigheterna ordnar så att vilja och
handling möts på halva vägen. Ansvaret blir
dock hans och följderna dröjer inte. Han får
kämpa desperat för livet, utan att tänka på
medlen; men hans strid gäller även
upprättelse åt hans förolyckade vilja till det goda,
det allmänna bästa. Han faller på sitt
inledande misstag, att ha valt orätt medel för
att nå ett eftersträvansvärt mål. Denna
kausalitet, denna strikta åtskillnad mellan gott och
ont, är dramatiskt verkningsfull; men är det
inte egentligen en teoretisk konstruktion, en
idealistisk föreställning, gällande enbart för
ett mänskligt samvete som formats av vissa
givna rättsbegrepp? I själva verket existerar
nog ingen sådan åtskillnad mellan gott och
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
