Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Stavningsförslaget
BÖR STAVNINGEN MODERNISERAS? av
Johan Forsell, Carita Hassler-Göransson
och Ruben W agnsson under
medarbetarskap av Carl Cederblad
och Ragnar Wirsén. Rabén
& Sjögren 1943. 3: 75.
Ingen förnuftig människa torde vilja
bestrida att vår stavning kan förbättras.
Därmed är inte sagt att denna förbättring
genomgående kan betecknas med ordet
"modernisering". En allsidig och förutsättningslös
utredning är välkommen. Men en sådan har
tyvärr inte åstadkommits genom den skrift
som här anmäles.
Efter de egentliga utredningarna om
rättskrivningsfrågan — härmed menas kuriöst
nog inte bara den ortografiska frågan utan
även till exempel tvisteämnet jag vet — vi
vet (a) — följer bland annat tre
agitations-artiklar av herrar Cederblad, Wirsén och
Forsell. Författarna har knappast gjort sin sak
någon tjänst genom dessa. Tonen är ofta
förbluffande. "En populär åsikt som på sistone
enligt uppgift (!) framförts under stort jubel
och inte utan antydan om språkvetenskapligt
stöd är den att ett folks i tal brukade språk
skulle vara en tarvlig avfallsprodukt av
skriftspråket", yttrar hr Forsell. Och herr
Cederblad säger på tal om nordiskt samgående i
språkfrågor: "En särskild utredning är
påkallad, men jag är mycket rädd för
språkhistorikerna i det sammanhanget. De dansar
redan krigsdanser av glädje över att
härigenom möjligen kunna få införa hv i hvi,
hvilken och hvad." Mig synes det otillständigt att
inte för möjliggörande av kontroll nämna de
dansande språkhistorikernas namn.
Nej, det värdefulla i boken är de två i (på
det hela taget) värdig och saklig ton avfattade
utredningarna av "folkskollärarkårens
skriftspråkskommitté" 1934 och 1943.
Kommittén betonar att det vid dess
utredning inte "är fråga om dilettantmässig
reformiver utan om ett allvarligt företag, som vill
stödja sej på nationens främsta
språkvetenskapliga och tekniska sakkunskap". Hur pass
väl genomtänkt kommitténs förslag är torde
framgå av behandlingen av konsonanttecknens
enkel- och dubbelskrivning. "Medljudstecken
dubbelskrives 1) mellan självljud efter kort
betonat självljud, exempelvis alla, komma; 2)
som slutljud utom m och n efter kort betonat
självljud, exempelvis gott, kall" {fann, damm
skall alltså skrivas fan, dam). Enkel
konsonant skall skrivas "framför annat medljud i
enkla ord och framför avledningsändelser,
som börjar på konsonant" (bätre, troldom).
"Sammansatta ord följer delarna" (bollspel).
Resultatet av dessa regler har blivit bland
annat att rännilarna skall stavas ränilarna.
Kommittén tror som mången annan att ordet
är sammansatt med il, omedveten om att
många svenskar uttalar ordet (historiskt
riktigt) på liknande sätt som fjärilarna (jämför
Bellmans rännlar). Ännu underligare är det
att kommittén tydligen betraktar denstund i
alldenstund som en avledningsändelse; ordet
skall skrivas aldenstund. Var finns den svensk
som inte delar upp ordet all-den-stund? Sid.
93 träffas ordet skälskinnspälsen. Avses
möjligen s(j)älskinnspälsen (jfr s. 71)?
I fråga om "allmänt brukade" lånord vill
kommittén tillämpa reglerna för svensk
stavning. Därför skall affabel bli afabel och
gal-liot bli galiot.
"På tal om önskvärd likhet mellan svensk,
dansk och norsk skrift skulle ökad sådan
likhet uppnås", skriver herr Forsell, om man
skreve till exempel up för upp. Fakta är
följande. Danskan skriver op, norskan skriver
(alltsedan 1917) opp och detta både i
bokmål och nynorsk. Herr Forsells uppgift (s.
13), att man "en gång" stavade de tre vara
på tre olika sätt i meningen "Det ska vara en
vara som kan vara länge" har säkert satt fler
dansande språkhistoriker än undertecknad
stora myror i huvudet.
Entusiasm och socialt-pedagogiskt patos är
bra men vederhäftighet är också bra. Att tala
fritt är bra, att tala sant är kanske lika bra.
E. Noreen
Tegnérstudier
TEGNÉRSTUDIER tillägnade Algot Werin
på 50-årsdagen den 19 oktober 1942.
Gleerups 1942. 6:50.
Vänner och kollegor till Algot Werin,
litteraturhistorikern och Tegnérforskaren, ha på
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
