Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligt förmedlade glimtar av tragiska
människoöden och en ganska stark bild av denna lilla,
brokiga samling européer, uppryckta med
rötterna och på resa mot det ovissa genom ett
hemlighetsfullt vinterland, om vilket man inte
får veta stort mer än vad man kan se
genom kupéfönstren.
Skildringen av upplevelserna i Förenta
Staterna blir ett ganska rapsodiskt men
övervägande gott reportage. Fru Tegen roade sig med
att ganska grundligt leta upp Fredrika
Bre-merminnen och drar fram trevliga uttalanden
om henne ur Longfellows dagböcker. Hon
studerade de moderna negerproblemen, besökte
indianreservaten och svenskbygderna,
intresserade sig för moderna äktenskaps-,
bostads-och överhuvudtaget sociala förhållanden och
ger en mycket klar överblick över den
revolution som ägt rum under kriget i det
amerikanska folkets syn på världsproblemen. Det
som tydligast stannar i minnet är skildringar
av möten med bildade negrer i sydstaterna och
en briljant intervju med Carl Sandburg.
Boken har bitvis dokumentariskt värde och
är alltigenom god och nyttig läsning.
Sven Barthel
LION FEUCHTWANGER: Ett oblitt
Frankrike. Översättning av Hugo Hultenberg.
Skoglunds 1943. 9: 50.
Den tyske författaren Lion Feuchtwanger
bodde vid krigsutbrottet i Frankrike och kom
på så sätt att drabbas av det oblida öde, som
den franska regeringen i ovist nit lät alla i
landet bosatta tyskar undergå: att vid den
tyska invasionens början interneras. Redan
omedelbart efter krigsutbrottet hade alla
utlänningar ställts under bevakning, men den
växande främlingsfientligheten krävde hårdare
tag — och så sattes den världsberömde
författaren Lion Feuchtwanger tillsammans med
andra mer eller mindre celebra tyska
flyktingar att flytta tegelstenar i ett
koncentrationsläger i Sydfrankrike. Det fanns en liten grupp
nazister i lägret, men det stora flertalet hyste
— eller hade hyst — den största kärlek till
den nation, som behandlade dem på detta
upprörande sätt.
Hur de franska koncentrationslägren såg ut
inifrån, känner vi till genom andra
skildringar, bland vilka Koestlers "Och vi som
älskade Frankrike" väl får anses vara den
yppersta. Den intressantaste delen av
Feucht-wangers arbete är den del, som behandlar
fångarnas förtvivlade ansträngningar att vinna
frihet, innan Hitlers genom Frankrike
framrusande arméer skulle komma till lägret och
överantvarda dem åt Gestapo. All
byråkratisk såsighet till trots lyckades Feuchtwanger
omsider bli fri och, tydligen i elfte timmen,
komma bort från franskt territorium. Hur
hans flykt gick till, får vi tyvärr inte veta.
Boken är kanske något diger i förhållande
till det tämligen magra innehållet. Men den är
lärorik, den har någonting att säga även oss
svenskar: den visar, i hur hög grad en nation,
som kallar sig demokratisk, vanhedras av det
urskillningslösa inspärrandet av fullkomligt
oskyldiga och lojala utländska flyktingar.
Åke Thulstrup
TITO COLLIANDER: Ilja Repin. En konstnär
från Ukraina. Natur och Kultur
1942. 10: 50.
Ilja Repins levnad följer en bana, som i stort
sett upprepar sig gång på gång i
konstnärsbiografierna, men man tröttnar ju aldrig på
att läsa om, hur begåvning, energi och
lidelsefull kärlek till yrket besegrar svårigheter och
för till mästerskap. Hos Repin var den
sistnämnda egenskapen förhärskande i en grad,
som förefaller sällsynt. Han kunde svika ideal
som han bekänt, han förnekade den ena
minuten vad han svurit på den förra.
Överhuvudtaget var han ingen teoriernas man och
ännu mindre någon fanatiker utom i detta
enda: sin kärlek till penseln och ritstiftet. Son
till en livegen soldat, värdshusvärd och
hästhandlare och uppvuxen i en liten by på den
ukrainska slätten upptäckte han tidigt sina
anlag, började som ikonmålare och
kyrkodekoratör och slet sig fram genom nöd och
umbäranden vid akademien i Petersburg, tills
han nått mognad och en i de högsta kretsar
erkänd ställning som fri konstnär. Han anslöt
sig till peredvisjnikerna, de konstradikala,
vilkas program var konsten åt folket och död
åt den akademiska slentrianen, men när dörren
sedermera öppnades för honom till en
professur vid akademien, steg han utan
betänkande in. Hans ålderdom fördystrades av de
öden som övergingo hans fädernesland med
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
