Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Alfred de Musset: Majnatten. På svensk vers av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED DE MUSSET
Skall vi med ljuv vision få svårmod att bedåras?
Skall bergens jägare få följe med oss två?
Han möter hindens stumma blick som ber och tåras:
till ljungen vill hon hem, där vänta hennes små . . .
Så böjer han sig, drar sin kniv — och ger som föda
åt svettigt koppel hjärtat som är än vid liv . ..
Se — varför blev den ungmöns kinder purpurröda?
Hon följs av pagen som är hennes tidsfördriv
till mässan. Hennes mor är med. Det kan ej lugna
stolts jungfrun. Bönen dör på läppar halvutsprungna
när bävande hon lyss, hur in i kyrkans hall
sporrklädda riddarsteg ge taktfast återskall!
Ur natt och medeltid väck Frankrikes notabler
fullrustade till liv i borgens väktargång!
Där gnola de för oss naiva hjältefabler
om glömda krig som trubadurer satt i sång...
Blir det en elegi i vitt vi bägge dikta?
Skall han från Waterloo få sanningsenligt bikta
hur många mänskoliv i blom han mejat av
förrn sändebudet från den natt som skonar ingen
svept kull den trotsige blott med en fläkt av vingen
och fått hans händer knäppta i en grönklädd grav?
Sen skall med stolt bravur nidvisan spika fast er,
sju gånger sålda hop gråbleka kritikaster,
som gör, när magen skriker, allt er husbond vill,
och, huttrande av hat och maktlöshet tillika
tro er med lågt förtal få snillets mod att svika
och nagga kransen som er andning sölat till!
Tag lutan fram! Tag lutan fram! Jag kan ej tiga!
Mitt vingpar bär! Vi lyfta! Vinden doftar vår...
Ja, vinden tar oss med från jorden! Känn, vi stiga!
Gråt ut! Nu lyssnar Gud till oss. Vår timme slår!
Poeten:
Tag, syster, tag min enda gamman:
en kyss från läppar som hör samman
med dina, en förstulen tår!
Det kan jag ge. O, längst därinne,
göm, kära, något vänligt minne
av mig, när du till himlen går!
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
