Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Kate Bang och Fredrik Böök: ”Karolinerna” i original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
blad från mitt Lindevad." Alla skäl talar för
att stället blivit korrumperat vid sättningen,
utan att Heidenstam vid korrekturläsningen
lagt märke till det. Det första skälet är att
binda får sitt rim. Det andra är att det
bortfallna linda är en vits på riksrådets namn,
Lindskiöld, liksom det i fortsättningen lekes
med gårdens namn, Lindevad. Det tredje är
att Er krans, mycket starkare än En krans,
stryker under att Lindskiöld, uppkomling
liksom Tessin, tar parti för mesalliansen; er
krans och mitt Lindevad bildar pendanger. —
Det är helt enkelt som om Heidenstam glömt
av sina egna lyckliga infall och slarvat bort
dem. Med hjälp av originalmanuskriptet kan
utgivaren ta vara på dem för hans räkning!
Man frågar sig om Heidenstam verkligen
varit en så förströdd och otillförlitlig
korrekturläsare; den som studerat akterna vågar
inte bestrida det. Som bevisande exempel kan
man välja ett ställe i slutet av "Poltava".
Mårten Predikare har talat till de slagna och
flyende svenska soldaterna på udden mellan
Djepern och Vorskla, och det heter: "När
ingen svarade honom utan alla stodo
framåt-böjda och stumma, som hade de svarat
detsamma, då vart hans förtvivlan ännu
häftigare." Så står det i originalupplagan, och
så har det hetat i alla senare; och likväl har
originalhandskriften "som hade de menat
detsamma".
Tryckfelet är visserligen förstörande för
meningen, men det befinner sig inte på något
särskilt ömtåligt eller utsatt ställe; man kan
glida förbi det. Tyvärr händer det, att
uppmärksamheten svikit även på mycket
känsligare punkter. En av dem hittar man i den
klassiska "En snygg vit skjorta". Fältprästen
Rabenius knäfaller hos den döende soldaten
Bengt Geting och ber den stumme att äntligen
tala fritt. Han frågar om Geting har en
hälsning till en hustru eller en mor där hemma,
men soldaten svarar att det inte funnits någon
kvinna som bekymrat sig om honom. Rabenius
fortsätter i sin välmening med att fråga: "Då
har du väl ändå något att ångra?"
Formuleringen är egendomlig, och väl ändå har en
klang av modernt samtalsspråk, som svär mot
den kärvt arkaiska stil, som Heidenstam noga
underhåller. Originalmanuskriptet har också:
"Då har du måhända något att ångra?" Det
är bättre, både logiskt och stilistiskt. Och varje
tvivel försvinner, när man lägger märke till,
att ordet måhända tillfälligtvis fått en sådan
form, att en flyktig läsare mycket lätt kan
tolka det som väl ändå. Det har sättaren
uppenbarligen råkat göra, och Heidenstam har följt
honom på villospåret.
3
Detta får vara nog som prov på de
textkritiska problem, som reser sig i hundratal för
utgivaren; många av dem är inte särskilt
betydelsefulla, men de kräver alla ett
avgörande.
I andra fall händer det, att
originalhandskriften har bevarat spår av tankegångar och
intentioner, som lämnats outförda, och ibland
kan de förtjäna att beaktas — inte bara ur
kuriositetssynpunkt.
På titelbladet till första samlingen har
Heidenstam ursprungligen haft ett motto:
"Memini me esse Alexandrum non mercatorem.
Karl XII." Dessa konungens egna ord skulle
onekligen ha givit verket en programmatisk
prägel; genom att stryka dem bevisade
författaren psykologisk takt och estetisk smak.
Pekpinnen försvinner; det försvagar inte
verkningen.
Ofta tenderar ändringarna just mot större
artistisk diskretion: alltför klara och färdiga
formler avlägsnas, diktaren bemödar sig att
låta händelserna tala, utan kommenterande
reflexioner. I berättelsen "Trontagaren" — den
hade från början kallats Tronarvingen —
skildras inledningsvis, hur riksrådet Wallen-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
