Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Kate Bang och Fredrik Böök: ”Karolinerna” i original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
har blivit en dikt, dilettantisk men gripande,
med en fläkt av den stora poesien — en dikt
som inte är Heidenstams genius ovärdig, och
inte heller Gjörtz’.
7
Till slut en detalj, skenbart en bagatell.
Prosten i Tanum är full inte bara av
främlingshat, utan också av vidskepelse. Han tror
att Gjörtzen är djävulen själv. Han yttrar:
"— Allt sedan den förtappade uslingen kom
ridandes i regnet, brinner det och dönar i
köksspisen, så att gnistorna stå ur skorstenen, men
ändå är det som kunde flamman inte värma
pannorna utan vore alldeles iskall."
Så står det i handskriften och första
upplagan, men i jubileumsupplagan är de här
kursiverade raderna strukna. I analogi därmed
har det på ett senare ställe utelämnats fyra ord:
"Hela prostgället låg så tyst som hade det
redan varit sen natt, och det enda som hördes
var ett sakta slammer, när pigan ibland
flyttade pannorna över de kalla lågorna."
Varför har Heidenstam utplånat denna
ypperliga detalj, hämtad ur åldrig folktro?
Muntligen gav han vid mer än ett tillfälle
den förklaringen, att han tagit bort draget,
därför att det erinrade om ett ställe i "Herr
Arnes penningar". Han var rädd att läsarna
skulle misstänka honom för att ha hämtat
sina folkloristiska kunskaper ur Selma Lagerlöfs
berättelse. I själva verket hade Heidenstam
föga grund till oro, ty likheten är helt flyktig,
och därtill var prioriteten hans; men han ville
undvika blotta skenet att ha blivit suggererad.
Det är oändligt karakteristiskt för
Heidenstam; det erinrar om hans skräck för det
litteraturhistoriska studiet av påverkningar.
Han var så djupt och starkt medveten om
sin originalitet som diktare, att detta
medvetande kunde slå över i det irrationella och
ömtåliga. I sak hade han rätt.
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
