Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
inse det i längden hopplösa i
ockupationsföretaget, i försöket att underkuva ett
frihets-älskande folk. Gavle accentuerade kraftigt men
skickligt neurastenien, kastningarna mellan
människa och militär pliktmaskin hos överste
Lanser. I dennes själ utspelas själva dramat i
dramat; han är den i egentlig mening
tragiska gestalten i skådespelet, och det var
Hilding Gavles förtjänst, att detta stod klart.
Kanske hade dock hans spel vunnit på att
dämpas ned en aning; då hade den
komprimerade spänningen i hans inre gjort ännu
starkare intryck. Claes Thelander gick väl i
land med löjtnant Tonders hysteriska utbrott,
en ömtålig uppgift, medan Helge Hagerman
nog tagit något för hårt på den streberaktige
reglementsträlen kapten Loft, den
kallhamrade partimannen i hela sin avskyvärdhet.
Utomordentlig var Albert Ståhl som den
jovialiske och orubblige gamle
ingenjörsofficeren — det var en förnämlig prestation, i
sin absoluta naturlighet i linje med Elsa
Carlssons.
Nog hade man intrycket, att det trånga
scenutrymmet mer än vanligt var till hinder
för skådespelarna och framförandet, som
kräver en viss rymd omkring sig. Desto
märkligare var det, att föreställningen, trots vissa
brister, för vilka författaren bär största
ansvaret, som helhet blev så väl
sammanhållen och fick så starkt grepp om åskådaren.
Ämnet angår oss mer än de flesta, och bifallet
var demonstrativt. Holger Ahlenius
Urladdning av Clifford Odets. Dramatiska
teatern.
Clifford Odets’ radikalism har efter hand
blivit mindre programmatisk utan att därför
förlora sin skärpa. Han förenar ett alltmera
fördjupat människointresse med sin insikt i
existensvillkor och samhälleliga
sammanhang. Likaså förenar han sitt lidelsefulla krav
på förändring med ett säkert grepp om
genomsnittsmänniskans reella situation i nuet.
Hans skådespel från 1941, "Urladdning"
("Clash by Night"), är ett av hans
intressantaste och mognaste; med detta har han
även på fyrtiotalet hävdat sig som en av
Amerikas ledande dramatiker.
"Urladdning" rör sig i de odetska
skådespelens vanliga medelklasskretsar av invand-
rarursprung, i utkanten av New York. Den
allmänna sociala osäkerheten utgör själva
grundvalen för tilldragelserna, fastän dessa
samlas kring helt individuella konflikter.
Jerry Wilenski är en snickare av polsk
härstamning, en tung, troskyldig och välmenande
människa, som är blind för sin vackra
hustrus vantrivsel, hennes oroliga, gnagande krav
på intensivare liv. Sin vän Eearl Pfeiffer,
biografmaskinist, tar han med hem som
hyresgäst, en rotlös, hetsad man som spelar
över-dängare men är trasig invärtes för en
kvinnas skull. Han sätter genast in sin
närkampsteknik mot Mae Wilenski, och med sin
mot-sättningsfyllda, påträngande mänsklighet
river han henne snart med sig. När den äkta
mannen blir insatt i saken ramlar hela hans
solida, rätliniga värld samman kring honom.
Pendlande mellan våldsamma utbrott och
djurisk hjälplöshet vet han slutligen i sin
begränsning och omedvetenhet ingen annan
utväg än tragediens.
En rad bipersoner bidrar med väsentliga
kontrastverkningar. Där är ett ungt par som
tvekar att gifta sig trots sin längtan efter hem
och barn: han är den klarsynte arbetaren
som inte låter standardromantiken förvilla
sig, hon den oerfaret idealistiska flickan som
börjar få en aning om tillvarons
komplikationer. Wilenskis gamle fader irrar omkring,
överflödig, tunn och skugglik, berättar sina
olycksnyheter och spelar sina längtansfyllda
hemlandsmelodier. Den otäcke morbrodern
är hemmets snyltare och uppviglare, ett
misslyckat kräk som skryter upp sig med
nazistiska kraftläror och ivrigt rekommenderar
våldets problemlösningar. Han är träffsäkert
insatt i sammanhanget, markerar den sociala
situationens hotfullt oberäkneliga möjligheter.
Pjäsen både gestaltar och diskuterar
individens problem på ett fullt tidsenligt sätt,
förutsättningslöst och slagkraftigt. Framför
allt är det fråga om slitningen mellan
känslor och medvetenhetssträvan, med de sociala
omvälvningarnas förvirring som bakgrund.
De kvardröjande känslokraven, de avgränsat
individuella lyckodrömmarna har kommit i
ohjälplig konflikt med verklighetens
möjligheter, med de aktuella livsformerna. Den
vanliga enkla människan vet därför varken
ut eller in; plågad, osäker och hetsad drivs
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
