Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
hon mot sitt öde, oförmögen att överblicka
och behärska sin situation. Man måste
beundra Clifford Odets förmåga att ge konkret
form och djärv tillspetsning åt så pass
svårgripbara verklighetsaspekter. Han röjer
undan en mängd sentimentalt, föråldrat bråte,
han har en klar framtidsvilja och samtidigt
lidelse för det omedelbart närvarande. Han
förlorar aldrig det typiska, det representativa
ur sikte, men tappar heller inte bort sin
mycket direkta människokännedom.
Miljöerna utgörs av heta sommarkvällar
med månsken kring utkantshuset, av
familjeinteriörer där de ohjälpliga rämnorna blottas,
av en filmpräglad slutscen i biografens
maskinrum, som ger en ironisk-mekanisk
anstrykning åt den tragiska upplösningen. Alf
Sjöberg har med sedvanlig precision svarat
för iscensättningens artistiska realism. Spelet
är inte mindre realistiskt, med hård
markering av stegringar och utbrott. Karin Kavli
gör Mae Wilenski med mycken intensitet,
först retlig och lojt hopsjunken, men med
glöd på bottnen som snart börjar flämta, tills
styrkan i hennes undertryckta kvinnlighet slår
igenom i ropet efter mannen och uppgiften,
i hennes kompromisslösa lidelse för den
något vacklande älskaren. Sture Lagerwalls Earl
Pfeiffer är förföriskt mörk och spänstigt
stiliserad, en stark blandning av bluffseglare,
cyniker och förtvivlad sökare efter en grundval
och en bestående kvinna. Holger Löwenadler
som Wilenski ger de påtagligaste uttryck både
åt den godmodiga klumpigheten och åt den
plågsamma förvirringen, den omtöcknade
desperationen. Gabriel Alw som fadern och
Torsten Winge som morbrodern bidrar med
var sin markant figur, den ene övervägande
patetisk, den andre understruket grotesk. Olof
Widgren gör vad han kan av den präktige
unge arbetaren, likaså Gunn Wållgren av den
renhjärtade flickan. Artur Lundkvist
Den värld vi själva bygga, av Sidney Kings-
ley (efter en roman av Millen Brand,
"Out of this Room", sv. övers.: "Åter
till livet"). Göteborgs Stadsteater.
Ur teaterkonstens synpunkt måste nog denna
föreställning sättas främst bland Stadsteaterns
program under 1942—43. Samspelet har
aldrig varit känsligare, skådespelarprestationerna
sällan rikare över lag, och sällan har man fått
en så trygg förnimmelse av kongruens mellan
författarens intention och regiens grundton.
Namnet Stanislavsky tränger sig fram. Hans
"Syrsan vid härden" tjusade Moskvapubliken
över 500 gånger, och enligt hans egen åsikt
främst genom "djupet och hjärtligheten i den
överindividuella kollektivkänslan", som
samspelet förstod att framkalla och iscensättningen
att understryka. Jag har ej sett denna
historiska föreställning, men väl samma
Dickens-pjäs i regi av Grigorij Chmara, som spelade
huvudrollen hos Stanislavsky, och med elever
ur Mathvey Schischkins svenska teaterskola
som skådespelare. Med sitt ofullkomliga
material strävade Chmara i Stanislavskys
riktning så gott han kunde — och vad han
tydligen ville nå, det återfann man här suveränt
realiserat i Stadsteaterns
Kingsleyföreställ-ning. Det är, som varje konstnärlig kvalitet,
svårt att exakt fånga i ord, men kan kanske
till nöds definieras som en av pjäsens speciella
art och samspelets fulländning frammanad
känsla av intim samhörighet, vilken från
ensemblen sprider sig till publiken och blir
klaven i dess aktuella upplevelse.
Litterärt är pjäsen ej lika märklig, ehuru
intressant nog som exponent för vad som
skrivs i krigstidens Amerika. Kingsley hör
som Saroyan till Tjechov-efterföljarna bland
de amerikanska dramatikerna. Även Maxwell
Anderson, Rice, Sherwood och Irwin Shaw
— eller, för att nämna ett par av
Stadsteaterns sist spelade namn — Paul Green och
Lilian Hellman ha ju gärna arbetat med för
den ordinarie publiken aparta miljöer, såsom
farmare-, neger-, sydstats- eller
gangsterkretsar. Men huvudverkningsmedlet var alltid
starka viljemotsättningar och sensationella
handlingar. Det skjuts, mördas och utpressas
i pjäserna så redan hälften vore kolportage,
om ej psykologien alltid vore så skicklig och
stark. Och idétemat bakom var gärna av
samhällskritisk art. Hos Tjechovfalangen sjunker
samhällskritiken undan, likaså alla
våldsammare handlingar. Det sensationella inskränkes
till miljövalet, i detta fall ett hospital och en
mekanisk tvättinrättning, vilket ju gott kan
räcka, då väl ganska få av åskådarna ha sett
inifrån hur det egentligen går till på sådana
ställen. Därtill en hyreskasern med högst blan-
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
