Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av de bästa dragen hos dem båda, förenande
nonchalant uttrycksfullhet med raffinerad
exakthet.
Förutsättningen för Barthels ordkonst är i
första hand hans livskonst. Han förstår att
öppet och kärleksfullt, med en sällsynt
sinnenas lust, umgås med naturen, tingen och
elementen. Han andas in verkligheten med lungor
och hud, han smakar den med läpparna, han
uppfattar den även med fötterna, klädda i
gummiskor eller nakna. Det innebär i sin tur
en intensiv upplevelse för andra att ta del av
hans förnimmelser genom de skrivna ordens
förmedling. Ingen hämning eller irritation,
ingen påträngande självhävdelse ställer sig
emellan läsaren och det skildrade. Barthel är
naturlig i naturen och bevarar denna
naturlighet i prosan; är han konstnär i
mottaglighet är han det också i återgivande. Och detta
hör ihop med den begränsning han ålagt sig
som författare; ambitionen hetsar honom inte
till avstånd och konflikt.
Trivseln med tingen, det kroppsliga och
andliga välbefinnandet i naturens närhet
bildar själva atmosfären i Barthels skildringar
och utgör ofta också deras egentliga ämne.
"Nattstycke", ett mättat mellanting av
naturkåseri och prosadikt i den nya boken, rör sig
just om sådana förnimmelser. Efter det
nattliga skrivarbetet går han ut och den
kroppsligt varma vinden fläktar honom över
läpparna "med månnattens smak av måra och
mynta"; och han väcks av livets beröring.
Skärpan i den nyväckta mottagligheten visar
sig i beskrivningen av skatorna som
skrämmer honom med sitt plötsliga flaxande i
körs-bärssnåren och sen försvinner i låg
månskensflykt med ett paniskt gnäggande skratt. En
annan gång läskar han öronen med sjöns
läckra frasande mot stranden: "så där läckert
lät det i barndomen, när någon slog
pann-kakssmet i en het och smörad lagg". Under
en vårfärd till Gottland insuper han
strandsynerna med en målares begärlighet: "Där
solen ska komma tillbaka blir himlen
nypon-röd, först som blomman, sedan som frukten.
— Karlarna, som halar garnen framme i
stäven, står vackert purpursvarta i silhuett mot
ett vältrande bleckplåtsgrått hav."
För övrigt handlar Barthels prosa denna
gång om segling i olika väder, om strand-
hugg i enslig natur, om
sommarkvällspromenader med goda vänner, om råkall aprilsnö
och överraskande regn. Händelseinslaget är
föga betonat; den rika och nyanserade
förnimmelseskalan ger innehåll tillräckligt. Men
Barthel är alltid knapp och konkret, belastar
aldrig motiven för mycket. Han håller sig till
de omedelbara psyko-fysiska upplevelserna
och avstår i sin naturskildring från en
Martinsons kosmisk-filosofiska överbyggnad.
Ett avsnitt för sig utgör "Krogen på
Fjäderholmarna", en fantasieggande historik,
byggd både på arkivforskning och engströmskt
mustiga intervjuer med skärgårdsgubbar, som
i ungdomen dansat och slagits på denna
ryktbara anhalt mellan huvudstaden och
skärgården. Artur Lundkvist
En generations memoarer
VICKI B AUM: Marion lever. Översättning av
Louis Renner. Bonniers 1943. 15:—.
Inget är lättare för en kritiker än att stoppa
in en författare i ett fack. Och inget är
svårare för den arme författaren än att ta sig
ur detta fack. Det går inte genom ett
ambitiöst arbete, som steg för steg leder utåt och
uppåt. Det erfordras ett språng, en gräll
kontrast, ett mirakel för att kritikern skall
upptäcka, att facket är tomt, att klassificeringen
slår slint. För den som endast känt till Vicki
Baum genom en mondän roman om en
gudaskön simlärare ("Han"?!) samt ett flyktigt
bläddrande i "Hotell Shanghai" och trodde
sig ha diagnosen klar, måste därför hennes
senaste roman bli något av en chock. Man
hade väntat sig om inte en missroman så dock
något nästan kväljande lättsmält och
publikknipande. Och heller inget mer. "Marion
lever" är visserligen både lättsmält och
troligtvis publikknipande, men den har dessutom
helt oväntade kvaliteter: humor,
sanningsprägel, patos och poesi.
Boken skildrar ett kvinnoöde, som spänner
över sekelskiftsidyllen och två världskrig. Det
är i viss mån onödigt att spekulera över i
hur hög grad författarinnan själv lämnat stoff
till titelfiguren. "Marion lever" är nämligen
inte i främsta rummet en biografi. Marion
Sommer intresserar inte som karaktär. Häri
5 BLM 1943 V
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
