Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
strikta armédisciplinen bland de fyra
vilsekomna överlevande i öknen. Men bortsett
från sådant har boken genomgående
intelligenta psykologiska nyanser. Någon särskilt
djärv och radikal inställning är det dock inte
fråga om, inte heller när det gäller
förhållandena hemma i London. Synpunkterna både på
kärlek och samhällsproblem är mycket
moderata och besinningsfull! borgerliga. Bara när
det gäller münchenpolitiken blir tonfallet
förbittrat. Då talas det respektlöst om "Attlee
stirrande på Chamberlain som ett salladsblad
förhäxat av en kanin" och om "en solid,
apatisk, nästan hjärnlös konservativ majoritet
som regerade ett land i vilket varje vaket
sinne av en eller annan anledning föraktade
den". I sådana uttalanden förenar sig
soldatens synpunkter osökt med författarens.
Artur Lundkvist
Modern amerikansk litteratur
ARTUR LUNDKVIST: Diktare och avslöjare
i Amerikas moderna litteratur. KF:s
bokförlag 1942. 6:50.
Det är en utomordentligt välskriven och
användbar handbok, som Artur Lundkvist
åstadkommit med sin översikt av den moderna
amerikanska litteraturens utveckling; man kan
på goda grunder betvivla, att någon lika
initierad skildring tidigare finns publicerad
utanför anglosaxiskt språkområde. Efter några
inledande sidor om realismens framväxt under
1800-talet börjar den egentliga
framställningen med naturalismen och dess främste
representant, Dreiser, och fortsätter sedan
över det modernistiska genombrottet under
världskrigsåren, förbi tjugutalets
samhällskritiska diktning till det senaste årtiondets
litterära högkonjunktur, med namn som
Hemingway, Faulkner, Caldwell och Steinbeck.
Lyrik, roman och drama är alla behandlade
med samma brinnande intresse, och ingen
strömning av betydelse är utelämnad.
I sitt förord förklarar Artur Lundkvist att
han genomgående lagt huvudvikten vid
värderingen: utrymmesskäl har gjort att han
måst förfara ganska summariskt. Denna
ursäkt är dock alldeles onödig. Många och
bestämda värderingar är naturligtvis endast till
nytta i ett arbete, som vill ge en snabb
orientering, förutsatt — förstås — att författaren
är en omdömesgill person. Trots sitt
lidelsefulla engagemang i det lästa bevarar Artur
Lundkvist alltid en närmast förebildlig balans
i den kritiska argumenteringen; endast i
undantagsfall känner man s:g därför benägen
att invända något mot hans domar i
smak-frågor.
Dreiser, Sandburg och O’Neill hör till de
författare, som Artur Lundkvist sätter högst.
Hos dem återfinner han samtliga de
egenskaper, utan vilka han inte kan tillerkänna
någon diktare verklig storhet. De är radikalt
upproriska, de är frigjorda från varje
konventionell synpunkt, de har sinne för
människans samband med kosmos, de är oerhört
vitala och de förmår finna utlopp för allt
detta i konstnärligt fullgiltiga verk. Man
kunde också säga att de representerar
människan och inte främst sig själva eller ett
inskränkt program. Artur Lundkvist har en
oerhörd aptit på verklighetsstoff, och
romaner som "Storgatan" och "Vredens druvor"
tjusar honom därför, liksom han tilltalas av
deras författares påträngande vitalitet. Men
han vill ändå inte tillerkänna vare sig
Sinclair Lewis eller Steinbeck rangen av första
klassens diktare; deras perspektiv på
människan är alltför snävt, och deras psykologiska
insikter otillräckliga. Inte heller en skaldinna
som Emily Dickinson släpps upp i den
kategorin; hon är måhända konstnärligt
fullgången, men hennes motivkrets är alltför
begränsad, och hon betraktade diktningen som
en ren privatangelägenhet: "lyriken var för
henne inte annat än ett slags personliga
dagboksanteckningar, avsedda att brännas efter
hennes död".
Om Dreiser skriver Artur Lundkvist: "De
båda polerna i hans temperament består av
intensiv livslust och djup melankoli; och
melankolin har sitt givna sammanhang med
livslustens begränsade möjligheter till utlevelse."
Detta sätt att förklara en känsla är mycket
karakteristiskt för Artur Lundkvist, och
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
