Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Ivar Lo-Johansson: Fotbollsmatchen. Ur en kommande roman ”Traktorn”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTBOLLSMATCHEN
—• Jag gör mitt bästa, sade han. Lite mer
än mitt bästa.
— De står där borta, sade den från det
egna laget. Jag vet precis var de står.
— Jag vill inte se var de står, sade Nils
Holst. Då spelar jag osäkert.
— Jag har sett dem. Det är för att
"Spjuten" ligger främst i serien nu som de är här.
•—- Tig med det. Jag vill inte se dem förrän
vi har spelat matchen.
— Spjuten ser inte farliga ut. De är ute
efter en center och ettdera blir han från oss
eller dem.
—- Tig, säger jag. Jag vill inte höra om
dem förrän jag har spelat.
—• Ettdera från oss eller från Spjuten,
säger jag. Där borta står de.
— Tig. De gick bägge ut på plan.
Spjuten stod för sig själva i en grupp med
sin lagledare hos sig. De hade ätit upp flera
lag tidigare och såg mätta ut. De stod liksom
och dåsade och smälte. De hade beigefärgade
tröjor med en mörk rand och blåa byxor.
De hade ett särskilt märke fastsytt på
tröjorna, Spjutens klubbmärke. Spelarna i de
beigefärgade tröjorna spred ett främmande
intryck. De stod nästan ända fram tills
matchen började för sig själva och såg
ointagliga ut. De låtsades inte om några andra
utan betraktade tydligen sig själva som
ensamma på plan. De brydde sig inte ens om när
den främmande, neutrala domarn gick förbi.
Nils Holst gick över till sitt lag. När han
såg det gästande laget hade han en släng av
psykosen. Det främmande laget framkallade
psykosen enbart genom att det var
främmande, genom att de elva spelarna stod för
sig själva, genom att de såg ointagliga ut. När
han såg benen och nackarna och de
främmande tröjorna hade han känslan av okända
möjligheter hos var och en av dem, men när
han såg spelarna i det egna laget så kände han
var och en av dem för noga och de hade inte
några motsvarande okända möjligheter gömda
hos sig.
När han kände på sin egen form visste han
att han var någorlunda i höjd med sig själv.
Han hade också kunnat vara bättre. Han hade
tidtals övertränat och det hade framkallat en
viss olustkänsla inför boll. Det kändes ofta så
i början. Det kunde också bero på att han
inte haft resurser att göra träningen
tillräckligt omväxlande. När traktorerna gått natt och
dag hade han inte kunnat upprätthålla en jämn
träning om kvällarna och själva periodiciteten
i träningen hade blivit lidande. Efter våren
hade det blivit något bättre och de allra
senaste dagarna då han skött regnmaskinen
hade han använt så gott han kunnat. Han
hade genom att hoppa över rören, bocka och
springa från strilen, hoppa upp emot den
kunnat använda en del av arbetstiden till att
vinna tillbaka något av det förlorade och till
att slipa av de värsta ojämnheterna.
Han såg ån som rann förbi på kort
avstånd från östra sidolinjen av planen och var
vattenfattig och på en del håll nästan
övervävd av säv och kolvass. Han kom ihåg den
tiden när de anskaffade nya planen och
arbetade på den på kvällarna och på söndagarna.
Då hade den största nackdelen varit att ån
runnit så nära. Utefter sidolinjen mot ån stod
alltid den yngre delen av publiken tätast, och
alla småpojkarna höll till där för att få
tillfälle att någon gång stoppa upp bollen och
skicka den tillbaka in över linjen igen. I
stora matcher hade det ändå hänt att bollen
skjutits över publiken och ner i ån och
förorsakat bollbyte då bollen blivit våt och slirig
och överskridit 430 gram, den fastställda
maximi vikten.
Det kom fortfarande publik och ställde sig
vid långsidorna av plan med en särskild
förtjockning mittpå vardera sidolinjen. Borta
bakom målen stod de vanliga habitueerna som
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
