Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Artur Lundkvist: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVI ST
hem, tydligen under välordnade förhållanden,
med de gedigna bokskåpen fyllda med
klassisk litteratur. De vitstrukna husen i
klassi-cerande stil låg under en av havsvindar sopad
rymd och de ödsliga parkerna utgjorde
gossens lekplats. För mannen blev denna barndom
till ett lyckligt Arkadien, förlorat, saknat och
upphöjt i de oförgängliga idealens sfär. Men
i verkligheten, vid närmare rannsakan, rymde
den besvärliga inre konflikter, rysningsfyllda
aningar, mörka strömdrag av dödsmedvetande.
Malmberg har berättat därom i "Åke och
hans värld" (1924), en samling ypperliga
barndomsskildringar, besläktade med
historierna om Thomas Lack av en annan
härnösandsson, Ludvig Nordström. Trots den trygga
idyllen omkring honom är det samvetsnöd och
hemlig ångest som utgör det kanske viktigaste
inslaget i Åkes värld. Det är pojkstrecket som
följs av en orimligt uppförstorad fruktan för
straffet. Det är kamraten som vid sin moders
grav får visshet om att han snart ska dö. Det
är det drömlikt kusliga äventyret med den
sinnessjuka i månskensskogen. Det är den
skrämmande föreställningen om svansen som
ska växa fram och göra honom olik andra,
en ur gemenskapen utstött. Det är skeppet
India med den unga gyllenhåriga kvinnan
som går under till havs, en förlist lyckodröm,
ett sjunket Atlantis. Ingenting är vad det
synes vara, inte heller han själv; det är det som
skrämmer, oroar och eggar honom.
När Åke sitter med modern i kyrkan
känner han i altarbilden av Guds Rena Lamm
igen brusen, gumsen: det hedniskt oheliga i
det heliga (en upptäckt, ett igenkännande som
med omstörtande konsekvenser skulle infinna
sig på nytt för Malmberg långt upp i den
mogna mannaåldern). I romanfragmentet
"Mannen" (Ord och Bild, 1940) berättar
Malmberg om en tidig upplevelse som har
med samma bild att göra. Det är en central
och mystiskt djupgående erfarenhet som har
sitt för Malmberg typiska sammanhang med
melankoli och vemodiga höstminnen. Han
förbinder den med
"idel höstliga visioner av lövfall och
molnskuggor, tavlor, hemlighetsfullt stigna ur
barndomslivets tusenårsdjup: fuktiga
parkvägar med svarta sniglar, där en sex- eller
sjuårig gosse vandrade ensam under de
regndigra himlarna, dammen bakom slottet, där
nioåringen låg på knä, lutad över det mörka
djupet och sin egen gåtfulla spegelbild,
vilken då och då försvann under de sakta
seglande lönnbladen, långa eftermiddagar och
sjuka kvällar, fyllda av regnets trummande
mot rutor och fönsterbleck —"
I pubertetstrånad sitter han och tecknar med
tranceliknande automatism ett myller av
abstrakta former, varur framtonar en
fruktsam-hetspräglad vädur, "en offerbruse". Han grips
av sällsam upphetsning, och efteråt känner
han sig ha varit "där det orena och det heliga
ingått en vidrigt tjusande, ljuvligt kväljande
förening". I sin skam och övergivenhet
förnimmer han en skuldbelastning som isolerar
honom från alla andra. Han tillhör icke den
mänskliga gemenskapen, han är "absolut
ensam bakom sin fantasis portar, både
outsägligt arm i sin övergivenhet och outsägligt rik
med sin ljuva, lastbara hemlighet".
Att fördölja, borttränga och förneka denna
sida av sin natur blev för Malmberg under
många år en livsviktig angelägenhet. Den
ångest och förbjudna lust som förband sig
med det bortträngda låg som en oåtkomlig
oroshärd bakom hans diktning och bakom de
konflikter som utspelades i medvetandets
dagsljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
