Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Artur Lundkvist: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
nombrott i hans livsåskådning. Han gav upp
sin idealbestämda attityd, han utsläckte sin
ljusdyrkans hopp, han utlämnade sig själv att
driva som en fantom med dimmor och regn,
fri och oansvarig bland jagande naturväsen,
ett instrument för alla vindar. Han trädde i
förbindelse med de dolda och tillbakaträngda
sidorna av sin natur, han erkände de
underjordiska makternas välde. Men tvärtemot vad
han kanske själv förmodat och fruktat
innebar det inte en hejdlös uppgivelse åt det
formlösa, ett nedstörtande i kaos. En dubbel
attityd, en medlarställning, en förbindelseroll
mellan de båda världarna av ljus och mörker
var inte bara möjlig, han fann den inom kort
vara en oavvislig nödvändighet.
Först nu upptäckte han rätt det
hemlighetsfulla samspel mellan andens ljusvärld och
driftens mörka underjord som utgör
betingelsen för allt liv. De båda områdena
förutsätter varandra och kan icke utan dödlig risk
åtskiljas och isoleras från varandra. Det
belysta området är den andliga ordningens, den
ansvariga handlingens och den
förnuftsmäs-siga insiktens värld; det obelysta området är
de skapande flödenas och den mystiska
förnyelsens domän, ett demoniskt virvlande kaos,
tillhåll för födelsens och dödens samverkande
krafter, förutsättningen för det levande
kretsloppet.
Detta erkännande av den förnekade, mörka
delen av skeendets totalitet medförde för
Malmberg både en ny livsinställning och en
ny syn på hela kulturproblemet. Det innebar
både en omställning inåt, beträffande den
egna psykologiska organisationen, och utåt
i uppfattningen av den omgivande världen.
Han fann att kulturen (och det gällde i sin
mån också honom själv) hade hängivit sig åt
en orimlig förnekelse av sina djupaste
grundvalar, sitt organiska sammanhang, och blivit
offer för en ensidighetens nevros, en
ödeläggande förnuftsmässighet, en torr och meka-
nisk rationalism. Katastrofen, kulturens
undergång, var överhängande; Malmberg
betraktade den åtminstone under någon tid som
oundviklig. Och inför undergången blev det
en bjudande plikt (samtidigt som det då föll
sig lättare) att erkänna det stora misstaget,
kulturens ödesdigra avsteg från
natursammanhanget.
Vid sidan om sina mäktigt ljudande,
un-dergångsbetonade "Dikter vid gränsen" skrev
Malmberg under dessa år en rad märkliga
essayer, sammanförda i "Värderingar"
(1937). Med klarhet, energi och lysande
formuleringskonst framlägger han där sina nya
uppfattningar. Mycket av vad han nu säger
ter sig som ett upphävande av vad han
tidigare varit, velat och uttryckt; men först nu
tycks han också tala ur hela sin varelse, i en
förlösning av sina inneboende krafter. Lyran
som han tidigare brukat apostrofera som sitt
instrument har han nu utbytt mot flöjten; han
kallar lyran för snillets instrument och
flöjten för geniets. Och i den åtskillnad han
upprättar mellan snillen och genier hyllar han sig
till de senare, placerande Schiller och Tegnér
bland snillena, Hölderlin och Stagnelius bland
genierna. Snillet "har ingen förbindelse med
livets oansvariga, djurisk-nattliga sida", under
det geniet "hämtar sin ingivelse ur de gåtfulla
djupen, de animaliska och demoniska".
Kulturens ensidighet har ingivit människan en
ödesdiger åtrå att dragas nedåt "mot natten
och dödsmörkret, mot de blinda Mödrarnas
underjord". Kristendomen har sin mycket
stora skuld till detta förhållande, emedan den
"aldrig varit en religion i ordets egentliga
betydelse", "aldrig lyckats förena dag och natt,
över- och underjord till en gudomlig
totalitet". Naturförnekelsens följdriktiga resultat
har blivit kulturhatet: "Kulturhatet är
förvisso andens rättmätige son, och att
tomhetskänslan, dess moder, sätter skäran i dess
hand, så att det kan snöpa sin fader, det är i
459,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
