Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Artur Lundkvist: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
•dets fläckfria värdighet" fogar in sig i syftet
att "påverka det levande livet hän mot allvar
och andakt, dödsmedvetande, fest och djup".
Konstnärligt bör resultatet bli att man, som
hos George, "också under de yppigast
prunkande orden hör ett fjärran dån som av
underjordisk åska".
Mycket i denna formsträvan är förvisso
berättigat och nödvändigt, men åtskilligt är
också förfelat: suggestionen infinner sig inte
alltid, magin uteblir, och då framträder
formen som en utestängande mur av
självändamål. Stilen blir egendomligt oföränderlig och
orörlig, vilande på en estetisk
idealföreställning, och oförmögen av anpassning till olika
uppgifter. Särskilt framträder det i
Malmbergs prosa och blir stundom till en svaghet:
den krävande högtidsklädseln, den värdiga
tungroddheten kan i vissa sammanhang verka
komisk, med ett alltför påfallande avstånd
mellan utförande och innebörd. En sådan stil
kräver ämnen av idel upphöjd art;
vardagssysslor kan inte lämpligen utföras i frack och
stärkskjorta. Men i versens form, i synnerhet
när det gäller mäktiga uppgifter som i
"Dikter vid gränsen", är denna retoriskt värdiga
och högstämda stil genomgående av
utomordentlig verkan.
"Dikter vid gränsen" är klagosånger över
kulturvärldens förestående undergång. Det
mörknar över Västerlandet: dess liv har
utarmats, dess kultur har blivit steril
civilisation; varken religionen eller vetenskapen äger
någon förnyelsens kraft. Ett ödesbestämt
kretslopp håller på att fullbordas, "livets
himmelskupa" svänger och urtiden ska
återkomma med fruktbart mörker och magisk
mångtydighet.
Vi måste avstå ledningen och rangen
åt mörka folk från fjärrbelägna trakter,
som ännu ej ha brutit sammanhangen
med urbegynnelser och skaparmakter.
En obeskrivlig trolldom griper världen,
en helig rysning inför urtidsmötet
— och under trummornas magi går färden
mot ödesbranten eller modersskötet.
En viktig förutsättning för dessa Malmbergs
dikter är naturligtvis Spenglers teorier om
Västerlandets undergång, som han emellertid
sammansmält med inflytanden från Thomas
Manns storslagna omdiktning av bibliska
myter. Malmberg uppehåller en egendomlig
dubbelhet och tvetydighet, han både sörjer
över undergången och bejakar den: han ser
den med Spengler som en tragisk katastrof,
men samtidigt har han med hjälp av Mann
skapat en lockande vision av en
återkommande magisk tidsålder. Hos Malmberg blir
katastrofen till en undergång i skönhet, ett
långsamt och njutningsrikt döende, som på
samma gång innebär en begynnande
pånyttfödelse: ett förvandlat Västerland skymtar
som ett återuppstiget, av djupen befruktat,
skymnings- och grönskebeslöjat Atlantis. Det
ryms också en motsägelse däri att Malmberg
dels betonar att kulturträdets krona ska vissna
och dö därför att alla rötter har blottats och
belysts, dels menar att faran består i att
förbindelse saknas med rötterna i mörkret, men
att djupen har sina skapande krafter i behåll
och kommer att sörja för livets förnyelse.
Denna dubbelhet och motsägelse beror väl
på att Malmberg står mittemellan den
hejdande hämningen och den manande driften,
står på en gång förfärad och fascinerad vid
fördämningen som den stigande floden håller
på att genombryta: förfärad inför den gamla
ordningens ödeläggelse, fascinerad inför
utsikten till ny fruktbarhet. När han vänder sig
emot belysningen, emot klarläggandets och
medvetenhetens framskridande, sker det
kanske endast delvis eller skenbart till drift-
461,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
