Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Sven Stolpe: Bernard Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
av hans retsamma jargong kan några citat ge
besked:
"Jag är immun mot alla illusioner utom mot de
illusioner, som smickrar mig själv; jag är
medelålders men har en patriarks visdom."
"Jag är inte rädd för att erkänna, att jag inte
vet hälften så mycket som man skulle kunna tro av
mina artiklar; men i de dövas kungarike är den en
konung, som dock hör med ena örat."
"En dag kommer jag att skriva ett tillägg till
Schumanns ’Råd till unga musiker’. Titeln kommer
att bli ’Råd till gamla musiker’, och första rådet
kommer att lyda: ’Bry dig inte om att säga emot
G. B. S., ty han tar aldrig upp en musikalisk fråga,
förrän han vet minst sex gånger så mycket om den,
som du själv gör."
Tydligast kan man emellertid studera hans
kritiska metod, om man läser den fantastiska
recension han skrev efter att ha sett en
berömd dansör vid namn Vincenti:
"När jag kom hem till min port, så fick jag se,
att Fitzroy Square, där jag bor, låg alldeles folktomt.
Det var en klar, torr, kall natt, och trafikleden runt
platsen erbjöd en så ståtlig hippodrom, att jag inte
kunde motstå frestelsen att försöka ta mig runt den
på samma sätt som Vincenti. Det visade sig vara
fruktansvärt svårt. Efter att jag fallit fjorton gånger,
blev jag anhållen av en poliskonstapel. ’Vad gör
ni här?’ frågade han och höll fast mig. ’Jag har
stått och tittat på er i fem minuter.’ Jag förklarade
vältaligt och entusiastiskt mina övningar. Han
tvekade ett tag men sade sedan: ’Får jag be er hålla
i min kask ett tag, så får jag göra ett försök? Inte
ser det så svårt ut.’ I nästa ögonblick låg han med
näsan mot mackadamen, och hans högra knä stack
ut genom det sönderslitna byxtyget. Han tog sig
upp, arg och blödande men mycket beslutsamt.
’Ingen har kunnat slå mig hittills’, sade han, ’och
jag tänker inte bli slagen nu heller. Det var min
röck, som hindrade mig.’ Vi hängde av oss våra
rockar på inhägnaden och satte i gång igen. Om
varje rond hade varit en rond i en boxningsmatch,
skulle vi inte ha varit mer misshandlade och illa
tilltygade i ansiktet; men vi höll ut, och när klockan
blev fyra, hade konstapeln just lyckats ta sig runt
två gånger utan ett enda fall. Då infann sig en
överkonstapel och frågade med bittert tonfall, om
detta illustrerade hans syn på sin yrkesplikt. ’Jag
erkänner, att det inte hör till jobbet’, sade
konstapeln, ’men jag sätter en halv sovereign på att
ni inte kan klara det!’ Överkonstapeln kunde inte
motstå frestelsen att försöka (jag virvlade runt inför
hans blickar på det mest fascinerande sätt), och
han gjorde snabba framsteg efter en halvtimme eller
så. Vi fick sedan komplettering av en morgontidig
brevbärare och ett mjölkbud, som tyvärr bröt benet
och måste föras till sjukhus av de andra tre. Vid
den tidpunkten var jag alldeles utpumpad och kunde
nätt och jämnt kravla mig i säng. —■ Det var kanske
en rätt dåraktig seen, men ingen som har tagit del
av Vincentis prestationer, kommer att förvåna sig
över den."
Man kan ge Shaws biograf rätt: dessa
fantastiska lögner är ett icke oävet sätt att
säga sanningen — de ger en ganska levande
bild av dansören, som virvlar runt scenen.
4
1895 fick Shaw en chans att skriva
teaterkritik i The Saturday Review, och därmed
inledde han ett fälttåg utan like. Han har
själv utförligt berättat om dessa ting, dels i
en del av sina företal till pjäserna, dels i
företalet till sin korrespondens med aktrisen
Ellen Terry, Gordon Craigs moder.1
Den engelska scenens stora namn var vid
denna tid Henry Irving. Shaw visste — och
erkände gärna —, att Irving var ett geni, men
han förföljde honom ändå i åratal med den
följden, att Irving gjorde allt han kunde för
att Shaws egna stycken aldrig skulle bli
spelade; flera av de bästa fick också vänta på
sina engelska premiärer i många år. Shaws
kampanj byggde på två upptäckter. Den ena
var den, att Irving aldrig spelade klassikerna,
särskilt Shakespear (som Shaw envisas att
stava namnet): Irving spelade uteslutande
sig själv. Han saknade varje skymt av
respekt för den dramatiska dikten, han strök
och förkortade efter behag och begagnade
1 Ellen Terry and Bernard Shaw, a
correspon-dence, edited by Christopher St. John, Constable
and Co, 1931.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
