Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Sven Stolpe: Bernard Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERNARD SHAW
ofta paradoxer. Men i en djupare mening är
han absolut oförstående för paradoxen. En
paradox innebär, att sanningen kan ligga dold
i en motsägelse — detta kan Shaw aldrig
fatta. Hans vänner beskriver hans arbetsdag
som kommittémänniskans. Man skulle tro, att
denne gycklare vore en flanör. Tvärtom —
han är en rasande arbetsmänniska. I tjugusju
år var det hans förtjänst, att The Fabian
Society kunde hålla ihop; han har där
utfört ett jättearbete. Det är ändå denne nitiske
socialreformator, som, när han möter Nansen,
frågar den förbluffade norrmannen, om denne
möjligen hade uppfunnit något medel mot
huvudvärk.
"Nej?!"
"Det var högst förvånande. Ni har använt
ert liv till att försöka upptäcka Nordpolen,
som ingen människa på jorden bryr sig ett
skvatt om, men ni har aldrig försökt komma
på ett botemedel mot huvudvärk, som alla
levande varelser skriar efter!"
När en av hans vänner löper risk att få
ena benet amputerat, skriver Shaw på
blodigaste allvar:
"När allt kommer omkring, så har jag med
mina två tillgängliga ben aldrig varit
upprörd över att jag inte haft tre ben; varför
skulle då en människa med ett ben vara
upprörd över att hon inte har två?"
7
Den position Shaw byggde upp ungefär vid
sekelskiftet stärkte han med en lång serie
dramer, av vilka de märkligaste är "Pygmalion",
"Androcles and the Lion" (1912) och "Saint
Joan" (1923). Men hela hans popularitet rasade,
när han under förra världskriget publicerade
sin broschyr "Common Sense About the War",
där han bland annat hävdade, att det belgiska
neutralitetsbrottet bara var en förevändning
för England, att soldaterna i alla arméer
genast borde skjuta sina officerare, att det
fanns lika många junkrar och militarister i
England som i Tyskland, att skryt och
nedsättande av fienden är dåliga metoder att
vinna ett krig, att kriget skulle ha kunnat
undvikas, om Sir Edward Grey hade klargjort
Englands ställning i god tid etc. Saken blev
etter värre, då han förklarade sig inte kunna
vara så särskilt upprörd över
Lusitaniakata-strofen. Han tröttnade aldrig på att angripa
chauvinismen, sentimentaliteten,
förljugenheten. När man bad honom skriva en appell till
förmån för belgarna, skrev han: "Jag har
skrivit en så rörande appell för belgarna, att
när jag läser igenom den i korrektur, finner
jag, att jag logiskt är tvingad att själv teckna
ett avsevärt belopp..." Det är en värjstöt,
som går rakt i hjärtat. När lidelserna
svalnat och England börjat glömma kriget, for
Shaw till Ryssland, bekantade sig med Stalin
— vars möte med Shaw och Lady Astor är
en sällsynt festlig seen — och skrev därefter
vänliga saker om den ryska kommunismen,
som åstadkom hela serier av raseriutbrott,
respektive nervsammanbrott, i engelska
konservativa klubbar. Det sista man hört av den
gamle mannen är, att han vågat sig på, vad
ingen annan i England för närvarande skulle
drömma om att göra: att utsätta Winston
Churchill, den västerländska civilisationens
hjälte, för det mest obarmhärtiga gyckel.1
8
Hesketh Pearson ställer Shaw i ledet bland
Englands störste och förklarar, att den epok
han upplevt kommer att uppkallas efter
honom. Kanske blir så fallet. Den som kommer
från en färsk genomläsning av Shaws
dramatik, kan emellertid inte underlåta att ställa
1 Kanske kan det vara värt anteckna att enligt
vår biograf den kända repliken till Isadora Duncan,
vilken ville ha ett barn med Shaw, som kunde
förena hennes skönhet med hans snille: "Tänk om
barnet får min skönhet och ert snille?!" lär vara
sann men däremot icke gälla Isadora Duncan.
4 BLM 1943 vi
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
