Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Knut Jaensson: Tage Aurell, egenartad prosatör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
har icke en grov färgfläck, icke en falsk
dager, icke en koketterande blöt linje fått
komma in". Det är ett program och en —
knappast överdriven — karakteristik på
förhand av Aurells egen berättarkonst.
Men ändå kan man med full rätt säga att
han inte har haft några färdiga förebilder.
Obstfelders noveller och romaner är ju en
lyrisk och jagbetonad prosakonst, Aurells
berättelser har däremot oftast en dramatisk
karaktär och handlar alltid om "andra"
människor, plastiskt utformade till fristående
gestalter. Rent språkligt har i stället Lagerkvist
betytt åtskilligt, väl också en del i motiviskt
hänseende och genom sin expressionistiska
"bildkonst", men Aurell är bittrare och en
skarpare iakttagare och i långt högre grad en
porträttör. Till själva hans egenartade
uttrycksform — den komprimerade romanen —
finns inte heller, såvitt jag vet, någon
egentlig motsvarighet. Den boktyp som kommer
närmast skulle väl vara Diktonius’ "Janne Kubik".
"Tybergs gård" är en "roman" utan någon
hjälte och utan början eller slut, ett klipp ur
livets fortlöpande film. Över boken vilar för
resten något av högklassig fransk film före
andra världskriget, berövad intrig och
förflyttad till svensk småstadsmiljö. Alla scener
är gjorda med artistisk finess. Iakttagelserna
är på en gång fina och skarpa. De har en
påtaglig sanning — men vi känner inte igen
dem från andra böcker. Utmärkande för
Aurells berättelser är överhuvudtaget att de
flesta scener samtidigt övertygar och
överraskar. Verklig och ändå aldrig som vi hade
väntat oss den, så verkar en faktisk händelse
oftast på oss, och Aurell lyckas ge en sådan
illusion. Hans styrka som observatör är
sinnet för det obeaktat uttrycksfulla.
Att sopkörare Blom råkat ut för ett
olycksfall som förändrat hans liv får vi erfara i en
mening en passant. Men på en sida här, en
halv där får vi se honom, hur han skuttar om-
kring på gatan, hur han ständigt försöker få
hatten att sitta rätt och hur han vacklar hem
sent i sitt lördagsrus. Och vi har honom inte
bara livs levande framför oss utan förnimmer
också att han är förändrad — utan att ens
ha känt honom förut. Svarvare Karlin, hans
hustru och deras dotter Hilma är inte
tecknade med många streck, men denna
familjehistoria har — utan karikatyrens vassa
giftkontur — pregnansen hos Daumiers litografier.
De utförligare porträtten av herr och fru
Tyberg — utförliga i den meningen att dessa
figurer dyker upp och försvinner oftare än
de andra — är starkt individualiserade och
samtidigt representativa för å ena sidan den
infantilt egoistiske, obekymrat utnyttjande
mannen, å den andra sidan för den av
hängivenhet bundna, ständigt uppoffrande
kvinnan. Deras karaktärer, inre strukturer och
yttre åthävor framträder med förbluffande
påtaglighet ur ett fåtal, högst vardagliga scener.
Så är det mer eller mindre med alla figurerna
i höken, vilken — som det så träffande står
i ett utdrag ur Österlings anmälan — ger
"samma illusion som en ändlös roman".
Skild från de vuxnas sinsemellan isolerade
existenser med dubbla vattentäta skott finns så
barnens värld. Deras ensamma fantasiliv,
deras fullständiga uppgående i gemensamma
lekar och deras oförmåga att vinna gehör i
de vuxnas döva rike träder fram i små
situationer av en melankolisk poesi som i intensitet
knappast står tillbaka för den hos Söderbergs
och Hjalmar Bergmans barnscener.
Stil i djupare mening är ju något annat än
elegant turnerade meningar eller frappant
teknik, och om Aurell måste betecknas som en
högst egenartad stilkonstnär så beror det i
och för sig inte på hans starka koncentration
och ovanliga metod. Denna teknik hade inte
behövt röra oss i ryggen. Hemligheten består,
här som annars, i intensiv inlevelse och
kraft till originalitet. Hjalmar Bergman har
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
