Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
av vanmäktigt raseri över att behöva utföra
slavjobb åt fienden; där är fiskaren, som
manligt sjunger ut sin harm över övergreppen.
Och där är ockupationssoldaten, som plågas
av befolkningens kyla och hat, en människa
som inte helt hunnit invärtes förstelnas.
Någon egentlig dramatisk konflikt rymmer
pjäsen knappast; det blir snarare en serie
monologer, alla ackompanjerade av den dova
mistlurens klagan. Språket är understundom
alltför skrivbordsbetonat och någon gång för
högtravande: det gäller särskilt de visdomsord
som lagts i den blinde fiolspelarens mun i
styckets final. Innebörden av dessa ord är
eljest tydlig nog och uttrycker pjäsens
grundläggande patos: att leva vidare genom
mardrömmen, tills man en dag vaknar till sannare
och verkligare liv.
Föreställningen — i Ingmar Bergmans regi
— föreföll vara föregången av grundlig
in-studering, och de unga aktörerna gjorde
samtliga sitt bästa. Man kunde bland de
uppträdande framhålla Barbro Hiort af Ornäs i
rollen som krogvärdens dotter, vidare Erland
Josephson som Fiskaren, Curt Edgard som
Soldaten och Sture Ericsson som den
knöl-aktige Överfältväbeln. Johannes Edfelt
Tysk rapsodi. Nya Teatern.
Per-Axel Branner, Nya Teaterns energiske
konstnärlige ledare, kom onekligen på en ljus
idé den dag han beslöt att genomföra en rad
litterära föreställningar, ägnade åt att belysa
de stora kulturområdenas diktning. En
amerikansk, en dansk och en engelsk "rapsodi" ha
på det sättet kommit till stånd och gett
glimtar av respektive länders diktning.
Som ett led i denna lovvärda strävan att
uppehålla kontakt med och levandegöra
utländsk dikt och dramatik uppförde teatern
senast en tysk rapsodi. Det kan genast sägas att
det var en rikhaltig och omväxlande
föreställning, sträckande sig från urfader Goethe till
Tolvskillingsoperan. En smula brokigt och
oroligt var nog programmets första del: en
fastare linje hade inte skadat.
Conférencieren Per-Axel Branner betonade
i ett inledningsanförande det ömtåliga i detta
företag just i dagens kaos och stridsvimmel.
Men det finns ett Tyskland som inga
aberrationer, inga cyniska karikatyrer kunna komma
oss att glömma. Det var en spegelbild av detta
Tyskland föreställningen i allt sitt
fragmentariska skick ville ge.
Karin Juel presenterade med känd talang
en rad tyska sånger: från folkvisor över
Schubert-lieder och fram till de fräna klangerna ur
"Dreigroschenoper". Stig Järrel framförde
sakligt och chosefritt några sidor ur Remarque
och läste smidigt och uttrycksfullt Heines
satiriska dikt om den berlinske filosofidocentens
försök att slinka in i himmelriket. Också Willy
Peters visade sig vara en talangfull recitator:
brottstycket ur Goethes "Romerska elegier",
Hölderlins "Natten" och även några
modernare diktares poem stodo levande och
plastiska för åhöraren av denna uppläsning.
Valet av den enaktare som följde därefter
måste sägas vara mycket lyckligt. I
översättning av Stig Torsslow och i regi av Per-Axel
Branner framfördes Anton Wildgans’ "I
evighet amen", en social satir lika mycket som ett
stycke fängslande tids- och människoskildring.
Wildgans har i sitt laddade drama velat
brännmärka den förbenade jurisdiktionens
omänsklighet. Hans Undersökningsdomare har
onekligen tydliga patologiska inslag: det är en typ,
vars förtjusning över det blod som beseglat det
av en abstrakt Rättvisa utmätta straffet är
kuslig och sjuklig. En man som reser till Paris
enkom för att åskåda en giljotinering tillhör
säkerligen inte de friska själarnas skara på
denna jord. I sin kalla, själlösa rättsmekanik
är han ingenting annat än ett monstrum. Man
kan kanske tycka att Wildgans brett på en
smula för tjocka färger vid målningen av
denne rättens robot. Men det vore naivt att
förneka att typen existerar — och inte bara i
förkrigstidens Wien, som denna föreställning
gav en så tidstrogen bild av. Sådana offer för
stelt paragrafrytteri, sådana abstraktionernas
slavar äro i inte ringa mån skuld till världens
elände. Anton Wildgans har med den äkte
diktarens skarpblick sett det.
Stycket, som i sin absoluta äkthet grep
djupt, hade fått en briljant uppsättning och
spelades på alla händer väl, ja, i ett par, tre
roller kan man tala om en fulländad
tolkning. Det gäller inte minst om Erik Berglunds
Undersökningsdomare: det känslolöst
buffelaktiga, det kallt förutfattade hos denne man
med hans fanatiska fasthållande vid det Onda
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
