Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
jag såg på den ungefär som en väluppfostrad
ung flicka av burgen familj betraktar ett
nummer av Syndikalisten, likaså fann jag
något "fult" i Belysningsfrågan, utan att jag
naturligtvis begrep någondera av dessa
dikter. Däremot tycks jag ha anat något litet av
meningen i Mefisto. Det kan synas underligt.
Men barn ha ofta ganska lätt att förstå
symboler och bilder och äro alls inte så
främmande för själviakttagelse, som en vuxen
skulle förmoda. Den avdelning av boken, som
kallas Stämningar och stämningsbilder,
förstod jag bäst, helt naturligt, och mest grep
mig dikten Vid myren med sin
koncentrerade melankoli.
Från samma tid (ungefär tioårsåldern)
minns jag en tilldragelse, vars överväldigande
verkan jag ännu i dag omöjligt kan förklara.
En kväll låg jag vaken i barnkammaren, och
genom den öppna dörren till sängkammaren
hörde jag pappa läsa något högt för mamma.
Det var Heidenstams Spåmannen, men jag
visste inte vad det var. Jag låg andlös för att
höra vart ord. Sällan har en bok gripit mig
så in i märgen. Diktens mytologiska färg
vållade inga svår’gheter — i mytologien var jag
tidigt hemmastadd — men hur mycket jag för
övrigt fattade, är inte gott att veta. Efteråt
sökte jag efter boken, men fann den inte. År
igenom sökte jag efter den på pappas hyllor
utan att finna den, men hela tiden ringde
dess ord i mina öron, och jag skälvde som
inför en helgedom, när jag tänkte på dem.
Det, som så bränt sig in i mig, var scenen,
där erinnyerna tala: "Ett vissnat blad föll
från tidens träd. — Ett år av mörker." Och
så ropet: "Eurytos!" Sedan åter: "Ännu ett
blad föll från tidens träd. — Ännu ett år av
mörker." Varför detta skakade mig så i mitt
innersta, förstår jag inte — antagligen var
det av rent estetiska skäl.
Från elva till tretton år svärmade jag
nästan oavbrutet för olika bokhjältar så som
förut för furst Igor i De nio guldtavlorna. Först
kom Aristodemos, och av Aristodemos tar
ingen skada till sin själ. Där mötte mig
Hellas levande och segerstrålande, där mötte mig
modet och manligheten personifierade. Jag,
som bara hade bröder, var nog rätt böjd att
se livet från manlig synpunkt, och den
benägenheten minskades inte av min lektyr. Jag
levde mig in i Aristodemos och Sparta, och
därifrån var inte steget långt till
indianböckerna. Den siste mohikanen överförde
min hänförelse på Uncas. Kan man tänka sig
något ståtligare, mer värt att efterlikna än
Uncas, där han leende går till tortyrpålen?
Hela somrarna lekte vi syskon indianer i
Ulriksdals välvårdade urskogar.
Den siste mohikanen efterträddes av De
tre musketörerna. Det är en rolig bok, men
efter Uncas äro musketörerna som ideal
betraktade avgjort ett steg bakåt. Det ideella
patos, som Uncas äger, sakna musketörerna
så gott som alldeles; Coopers indianer leva i
ren luft, leva ett vildmarksliv, primitivt och
våldsamt visserligen, men till gengäld
obe-smittat av all kulturens ruttenhet.
Musketörerna andas hovluft, parfymerad med en
elegant men ytlig kvickhet, full av intriger och
galanteri. Jag är rädd, att den boken inte hade
vidare god verkan på mig.
Än sämre blev det väl ställt, när
25-öres-böckerna fängslade mig. Visserligen minns
jag numera ingen mer än Laboulayes
Abdallah, och den kan man ju bara beundra,
men när man läser ungefär en 25-öresbok om
dagen, kan man inte undgå att ta intryck av
dem. En god sak hade de med sig — så
underligt det låter, renade de min smak: jag
vämj-des vid allt det värdelösa skräpet, jag fick
sinne för vad som var konst och vad som
var smörja. Men i andra avseenden var den
lektyren inte att rekommendera.
Emellertid är den sannolikt mer att
rekommendera än l:a Mosebok, som jag en
sommar, i brist på andra böcker i mitt rum,
gladeligen slukade! (En anmärkning utanför,
eller halvt utanför, ämnet: är Gamla
Testamentet verkligen lämpligt att sätta i händerna
på läskunniga ungdomar i övergångsåldern?)
Nu är jag framme vid tolv-,
trettonårsåldern, gränsmarken mellan barndom och
ungdom. Som en milsten lyser minnet av en
enda bok: Kiplings Kim. Det är den sista
jag minns av min barndoms böcker, och på
samma gång antagligen den, som betytt mest
för min utveckling.
I Teshu Lamas gripande gestalt trädde för
första gången religionen in i mitt liv som
levande verklighet. Det kan tyckas underligt,
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
