Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på åkern, kan den få makt med honom, driva
honom att släppa tömmarna och smyga sig
hem, på en gång rädd för faderns gräl över
hans arbetsförsummelse och för att det just
nu, medan han är borta, kanske lider med
henne. Av fadern har han ärvt en viss
seghet som ännu så länge tar sig uttryck i
passivt motstånd, av modern har han sin
överkänslighet som miljöförhållandena stegrat till
överspändhet. Han lever ett paniskt liv.
Modern kan inte hjälpa honom.
"Inge hade aldrig genomdrivit något
gentemot sin man till fördel för sina barn. Hon
svek dem, när det gällde. Hon kunde inte
annat. Hon var rädd. Det hade blivit hennes
andra natur att svika, att söka skydd. Graves’
våldsamma, överbetonade manlighet måste få
råda — kunde inte hållas i styr av en
motsvarande kvinnlig styrka, den tyngre och
svår-rubbade styrka som en kvinna i normala fall
äger. Huset lutade åt ena sidan."
Det är två människors kamp mot det blinda,
oomkullrunkeliga, psykiska tyranniet, vari den
ena går under, gömmer sig i sjukdomen.
Utomordentliga är de tre kapitel (7, 8, 9) där
Thomas liksom i en slags ordlöst anande
återblick kommer underfund med moderns
förräderi. Det är ett led i hans frigörelse liksom
även den intuitiva, instinktiva viljebrottningen
med fadern, som från dennes sida tar sig
uttryck i ett slags psykisk tortyr — han vet
hur fäst Thomas är vid modern och begagnar
sig därav. Thomas å sin sida vet att fadern
— om också bara med hälften av sitt jag —
önskar livet ur modern och har därmed en
trumf på hand som han halvt medvetet, halvt
omedvetet utnyttjar i ett småningom
framgångsrikt självförsvar. Befrielsen kommer —
relativt sett —- i sista kapitlet som bär den
talande titeln "Allt händer", ty hittills har
ingenting hänt, bara varit på väg att hända.
Modern dör och det visar sig att verkligheten
är bra mycket mindre förfärlig än väntan på
och skräcken för verkligheten.
Även skildringarna av pojkens
bildningssträvanden är starka i sin nakna och fattiga
sanning: hans kamp för att komma åt ett par
kolportageromaner eller bara ett löst blad ur
en ortstidning. Författaren gör i samband
härmed den talande reflexionen:
"Civilisationens ofruktbara tryck, dess feber är känn-
barast i de yttersta förgreningarna, inte i
huvudkvarteren utan ute i den tjugusjunde
potatisfåran."
Av referatet kan boken verka grå och
dyster, i själva verket är den uppbyggande
genom sin konstnärliga sanning och sin
prövande psykologi, som inte bara tar sikte på
huvudpersonerna en och en utan också på de
skiftande, ogripbara, ständigt modifierade
förhållandena dem emellan. Inte ens den hårde
fadern framstår i något ensidigt ljus. Man har
en känsla av att författaren velat återvända
till sin barndom — om det nu är hans -— för
att slutgiltigt göra upp.
Några utmärkta biporträtt fullbordar det
hela. Margareta Subers översättning är värd
en eloge. Gunnar Ekelöf
Ett fritt folk
CHRISTIAN WESSEL: Men än står Dovre.
Gebers 1943. 10: —.
SYNNÖVE CHRISTENSEN: Ja, jag är en
norsk kvinna. Ljus 1943. 7: 50.
Man håller gärna med förlagsnotisen om att
det finns böcker, på vilka det är omöjligt att
anlägga enbart konstnärliga synpunkter, och
att Christian Wessels roman hör till dessa.
Detta gäller naturligtvis all den litteratur, som
skapas med ämne från vår egen tid, och ju
närmare verklighetsunderlaget angår oss
själva, dess otillförlitligare blir alla
värdeomdömen. En svensk kritikers utsago är
sålunda kanske både meningslös och förmäten,
när det gäller en skildring från ockupationens
Norge.
Huvudpersonen i "Men än står Dovre" är
en ung novellförfattare, Öyvind Svan, och det
avsnitt av hans liv, som skildras, har sina
naturliga gränser både bakåt och framåt i
tiden: den 9 april och flykten till Sverige.
Som individ kan emellertid denne Öyvind
knappast intressera, i all synnerhet som den
personliga konflikten i början, då han bryter
sin förlovning för att ingå ett
proformaäkten-skap med en österrikisk flykting, hafsas över
och slarvas bort. Karaktärsteckningen är
överhuvudtaget inte författarens styrka, och
namnet Gulbranssen har inte utan skäl skymtat i
6 BLM 1943 vi
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
