Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Juli-aug. N:r 6
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kritiken. Hjälten i boken är i stället den lilla
byn Svanvika. Det är med den kollektiva
stämningen Christian Wessel lyckats bäst: den
första tidens förvirring, den korta, hopplösa
kampen, känslan av maktlös bedövning och
sedan motståndet, som föds på nytt, hårdnar,
organiseras. De dramatiska episoderna är
också utförda med gott handlag. Kapitlet om
en handfull norrmäns kamp mot tyskarna med
en gammal museikanon har en rent
novellistisk skärpa, likaså Öyvinds flykt över gränsen.
Det finns mycket, som är valhänt i
Christian Wessels roman, mycket som är alltför
avsiktligt ohyggligt för att vara konstnärligt
verkningsfullt. Men en svensk läsare kan ändå
inte undgå att bli skakad. Det verkar otroligt
att den äldre brodern får bevittna den yngres
död på det sätt författaren beskriver. Och
skildringen av hur de norska fiskarna agnar
sina garn med en drunknad tysk är kanske
alltför understruket makaber. Men bakom
dikten anar man verkligheten, där unga norrmän
piskas ihjäl och där folket svälter.
*
Synnöve Christensens bok undandrar sig
i ännu högre grad litterär värdesättning. Den
är för det första ingen roman. Typiskt är
kanske, att det enda kapitel, som verkar
romantiserat, "Möte med Dr. K.", är det
svagaste. Det är snarare ett självbiografiskt
reportage eller helt enkelt som att höra en
intelligent norsk medelklasskvinna berätta 0111
sina upplevelser.
Vad författarinnan vill skildra är norsk
vardag under ockupationen, sedd ur en
kvinnas synvinkel. Den stora, organiserade
kampen, prästernas, lärarnas,
fackföreningsfolkets, skymtar endast i bakgrunden. Hennes
öde är detsamma som tusentals andra norska
kvinnors. Mannen, som är advokat, arresteras
och får sitta nära ett år på Grini. Hennes
svärfar sitter där alltjämt. Hennes egen far
överförs till ett koncentrationsläger utanför
Berlin, där han avlider. Hennes närmaste är
vanligt, hyggligt folk utan några särskilda
kvalifikationer för hjältedåd eller bravader i
Röda nejlikans genre. De är skarpögt
iakttagna, framför allt deras små mänskliga
svagheter, men de lever inte kvar i minnet som
romanförfattarens renodlade karaktärer.
Men det är just genom sin anonymitet dessa
hemmafruar, advokater, järnvägstjänstemän
och butiksbiträden kan föra sitt folks talan.
Norsk vardag av i dag är en hjältesaga om
vanligt, hyggligt folk. Den är berättelsen om
hur "det tysta krigets generaler" stiger fram
ur det anonyma folkdjupet.
Berättelsen är, som sagt, till stor del ett
reportage och försöker inte föra fram några
djupsinnigheter. Men i sin enkelhet hjälper
den till att kasta ljus över mycket av det, som
för oss utomstående är oförklarligt. Sällan har
väl förtryckarnas mentalitet blivit så pregnant
fångad som i författarinnans lilla iakttagelse
över Dr. K.: "Det var den makt han hade
över mig och de mina som han njöt av. Att
han dessutom tyckte om mig som kvinna var
en sekundär sak, och att äga mig skulle också
vara en sekundär sak i jämförelse med det
stora att han hade mig och allt mitt i sitt våld
och kunde göra med oss vad han ville."
Mot maktens princip sätter norrmännen
frihetens. Det är tydligt, att det norska
motståndet inte kan återföras på den vanliga, litterära
fosterlandskärleken. Det är för övrigt inte
alltid fosterlandet är betjänt av detta heroiska
trots. Motståndet har i stället sitt upphov i
ett fanatiskt fasthållande vid frihetens idé.
"In Norwegen ist jeder Mann sein Führer."
Ockupationen har gjort dem medvetna om
detta. Hennes man säger om sin fångenskap,
att den gav honom "en tro på friheten, som
jag aldrig har haft där ute — i friheten".
Töre Zetterholm
En författares påhäng
ERIC LINKLATER: Mitt sämre jag.
Översättning av Hugo Hultenberg. Norstedts
1943. 12:50.
Då en författare sätter sig ned och skriver
ihop sin självbiografi har han på känn att han
måste be om ursäkt för sitt tilltag. I sin
massiva berättelse om Erie Linklater säger
författaren: "Pennan dödar säkrare än svärdet,
och Finis är ett gott banesår. Så började jag
för tre år sedan sätta ihop ett slags berättelse
om mitt liv, som skulle reducera mitt jag till
ett litet j, som jag kunde leva tillsammans med
utan att någonsin ta notis om."
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0530.html
