Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Djärvare är författaren i behandlingen av
frågan om Bellmans religiösa uppfattning, där
han påpekar att man möjligen kan finna en
antydan till panteistisk känsla hos skalden i
ep. 79. Framställningen av det religiösa
problemet är överhuvud tankerik och givande.
Man skulle dock här som på andra ställen
i boken önskat, att författaren betonat den
klyfta, som både i psykologisk och stilistisk
mening finnes mellan å ena sidan en fri
diktskapelse som "Fredmans epistlar" och skaldens
"privata" diktning å den andra. Det är ju
anmärkningsvärt med vilken omsorg Bellman
i de förra undvikit alla kristna symboler, och
hur han i stället ansträngt sig att kläda alla
allvarligare föreställningar i hädonistisk dräkt.
Det har alltid funnits bellmanianer, som
älskat att jämställa skalden med Dante och
Shakespeare. Sylwan hör inte till dessa.
Tanken på skaldens begränsning ligger honom
varmt om hjärtat, han fastslår att Bellman
aldrig var någon psykologisk iakttagare, vilket
kanske är ett omdöme i underkant — hos
vilken samtida svensk författare fanns det
mera psykologi? Ett viktigt påpekande
kommer i förbigående: Bellman hade, som den
nuets sångare han var, inget sinne för längtan,
fastän han en gång skrivit en dikt om längtan.
Man skulle kunna tillägga, att han egentligen
inte heller hade så mycket sinne för minnen.
Man frapperas av det egendomliga i att vi äger
en stor "lyriker", som kunde försmå att
begagna två så viktiga poetiska perspektiv.
Intressant är Sylwans påpekande att Bellmans
rim i allmänhet är bättre än hans samtidas,
medan "hans sinne för rytm icke var så starkt
som svenska skalders i allmänhet;
verskonstnär som de andra stora var han icke". Ehuru
detta må vara smärtsamt att höra för
bellmans-beundrare, som lärt sig älska de specifikt
bell-manska rytmerna, där det verbala uttryckets
glans och friskhet alltid väl kommer till sin
rätt, vore det väl alltför djärvt att anmäla
avvikande mening mot vårt lands främsta
auktoritet på detta område.
I sista kapitlet behandlar författaren bland
annat Bellmans språk och passar på tillfället
att för bellmansdiktens del be om försköning
från det slags stilforskning, som tar sig uttryck
i "en pedantisk registrering av alla excerpter".
En annan klagan hade kanske varit ännu mer
befogad. Så länge vi överhuvud sakna en
monografi över 1700-talets svenska skriftspråk
står den litterära bellmansforskningen på
osäker mark. Man kan gott säga, att det är
alla dessa filologer, som nu förnöta sina vitala
krafter på gårdsnamn på -ung, som gjort all
bellmanstolkning vansklig genom sin envisa
nonchalans för filologiska undersökningar av
litterärt värdefulla texter. På sistone har ju
textkritiken för Bellmans del blomstrat, men
det nödvändiga filologiska jämförelsematerialet
saknas.
Den "tvesyn", som Sylwan ofta nämner i sin
bok, avspeglar sig ju inte bara i Bellmans
psykologiska inställning utan även i själva
ordens användning. Någon exakthet i
bedömandet av ords och frasers valör kan i detta
filologiska vakuum inte uppnås. Och detta är
en viktig orsak av många till att
bellmanstolkning överhuvud är så lätt att angripa och
så svår att göra övertygande. Varje skrift om
Bellman är ett vågstycke. Professor Otto
Sylwans bok är ett mycket sobert vågstycke.
Åke Janzon
Sverige och Runeberg
ERNST BRYDOLF: Sverige och Runeberg
1830—1848. Skrifter utgivna av Svenska
Litteratursällskapet i Finland
CCXCII. Helsingfors
1943.
1830 gav Runeberg ut sin första samling
"Dikter"; 1848 första samlingen av "Fänrik
Ståls sägner". Bortsett från en tillfällig
polemik, där det första angreppet gjordes av
Runeberg själv, intog han hastigt och utan egentligt
motstånd den plats i svenskspråkig litteratur,
som tillkom honom. Dock kan det sägas att
han först med Sägnerna blev folkskalden, av
alla läst. Hans dikts öde och betydelse i Sverige
före detta "absoluta" genombrott har nu i en
diger avhandling med oerhörd flit och
noggrannhet klarlagts av Ernst Brydolf. Till stor
del blir det en repetition i nytt sammanhang
och under speciell synvinkel av vad som redan
sagts av tidigare forskare, men synpunkten är
viktig och sammanhangen ej tidigare helt
klarlagda, varför boken är välkommen. Nytt material
har givetvis även framförts. Att detta ej kunnat
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
