Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eyvind johnson
UR K R 1 L O N III
Från Johannes Kr il ön s ungdom
I
Maj 1912
Han sprang uppför trappan, körde ner
handen i byxfickan, halade upp nyckelkedjan, den
rasslade av alla nycklar. Med tummen och
pekfingret fick han fram tamburnyckeln, såg
den långa, nya till porten, han fått av pappa,
öppnade, låset knäppte och gick trögt som
vanligt, och så stod han i tamburen. Pappas
mottagning var inte slut ännu, han hörde
röster därinifrån. Han såg sig i spegeln, slängde
upp skolmössan med den spruckna skärmen
på hyllan, såg det runda, rödfriska ansiktet
och det yviga håret, under armen hade han
pappas gamla portfölj som han fått, av svart
läder, nött men rymlig, han hissade den upp
under armen, högt, och sträckte på sig. Han
sträckte på sig och sjönk ihop och sträckte på
sig igen. Jag är inte så kort ändå, tänkte han
i ett slags glad förtvivlan, det finns nog dom
som är kortare. Jag är sexton år och pappa
säger att man hinner växa oerhört opp till
tjugu, det finns dom som —
Dörren till mottagningsrummet öppnades,
en lång, gänglig yngling kom ut. Han var
anmärkningsvärt glåmig och finnig i ansiktet,
det var rött, ögonen stirrade, han fumlade
med dörrhandtaget, och inifrån hördes pappas
röst:
— Nästa.
Johannes gick ur vägen för den långa, smet
in i sitt rum. Han började med läxorna
genast för att hinna. Men han fick förstås inte
sitta i fred. Det var matematiken som var
trög, och just i dag, precis, uträknat. Det
knackade försiktigt. Han hörde vem det var,
skrek ilsket:
— Kom inte in, Elisabet.
Hon öppnade dörren, stod där, log, han
brydde sig inte om henne, hon tog två steg
till, hade räkneboken och penna med sig.
— Gå till Olga, jag har matematik själv.
Hon kom två steg till — sen gjorde hon ett
jämfotahopp så att flätorna, som långa
svansar, bruna, slängdes fram, med ett kast på
huvudet åkte de bakom ryggen på henne igen.
— Olga har inte tid, hon ska duka.
— Du är ju elva år, och du ska läsa dina
läxor själv, har pappa sagt.
— Men när jag inte kan!
Rösten var förtvivlad, överdrivet förtvivlad,
men munnen och ögonen skrattade.
— Snälla, snälla Johannes!
— Kom då! Men det ska gå fort.
— Ska du bort då?
— Ja, sade han bestämt, men hon såg att
han rodnade.
— Ska du ut med pojkar?
— Jag ska ut — med bekanta, sa han.
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
