Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR KRI LO N III
— Då är det Valborg.
— Dumbom, sa han, sätt dig här så får
jag se.
Det gick — fast det var trögt — på några
minuter.
— Nu får jag bakläxa själv, sa han.
— År det Valborg? sa hon.
— Vilken Valborg?
Hans ansikte var mycket förvånat, men han
rodnade.
— Hon som är så lång, sa Elisabet.
— Nu får du gå, jag måste plugga.
Efter middagen sa pappa:
— Johannes, kom in i mitt rum, jag vill
prata med dig lite.
Pappa var bekymrad, en god vän till
honom var mycket sjuk, det var hopplöst. De
stod i hans rum, pappa tittade ut genom
fönstret, så vände han sig.
— Johannes, sade han, Strindberg är det
visst mycket dåligt med nu.
— Ja.
Men pappa talade inte mer om det. Han
kom fram och lade sin hand på Johannes
axel. Han var inte lång, men kraftig, han var
grå vid tinningarna nu, blicken var numera
gammal och trött.
— Det var en sak jag borde tala med dig
ön,, sa han.
Johannes väntade. Det luktade
mottagningsrum av pappa, och tvål, och cigarrök. Olga
kom in med kaffet; när hon gått igen sa
pappa:
— Johannes, du är sexton år nu och du
får komma och gå nästan som du vill. Du får
vara ute på kvällarna, bara det inte blir för
sent. Ser du — det finns saker som jag vill
tala med dig om. Jag vet inte hur mycket du
vet om dem — om kvinnor, om flickor?
Johannes rodnade igen, han kunde inte få
det att gå tillbaka. Pappa vände sig mot
fönstret och tittade ut en liten stund. När han
vände sig var Johannes som vanligt.
— Du vet? sa pappa.
— Ja, pappa.
— Det är något vi måste igenom allihop,
sa pappa. Det var likadant för mig, jag var
nog mycket blygare än du nånsin kan bli.
Jag minns att det var svårt — underligt. I dag
kom det opp en pojke här, han hade inte
fyllt sjutton. Han var sjuk. Du förstår hur
jag menar.
— Jag har läst om det, sa Johannes.
— Och pojkarna i skolan har väl talat om
det någon gång?
Han rodnade:
— Jo.
— Han var sjuk, sa pappa, och vände sig
*ter mot fönstret. Han har fått det av en
flicka som han träffade någonstans. Hon var
inte mer än sjutton år heller, berättade han.
Och han själv, — det var första gången han
varit med om något sådant.
Rodnaden vek långsamt. Men läpparna
kändes torra, han var torrklibbig i munnen.
— Jag menar —, sa pappa och tittade med
ens stort, öppet på honom, — jag menar att
sådant bör man veta. Om man vet om olyckor
så kan man undvika dem lättare. Det är inte
brottsligt, men det är en sjukdom — en
olycka.
— Ja, sa Johannes.
— Nej, du ska inte gå och känna skräck,
vi kan få många slags sjukdomar, det är
olyckor, sa pappa. Vi går inte och känner
skräck för att få blindtarmsinflammation —
eller difteri — men vi måste försöka akta oss
för att få det. Vi måste vara rädda om oss.
Det är därför jag säger det. Du ska inte känna
skräck, det är inget fult, det är en sjukdom.
Pojken som var här blir nog frisk. Men det
är en obehaglig, det kan vara en farlig
sjukdom. Vi måste se på den så naturligt som
möjligt, som på benbrott eller difteri. Men det
är bra att veta om det. Man är starkare om
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
