Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
man vet. Man kan också bli smittad på annat
sätt.
Rodnaden var alldeles borta, hettan i
kinderna försvunnen.
Pappa sa:
— Du ska gå ut i kväll?
— Ja.
— Hur går det i skolan nu?
— Det är matematiken — den är inte bra.
— Nej, nej. Men det blir kanske bättre.
Räcker fickpengarna?
— Ja.
— Det är bra att du är ute med kamrater,
sa pappa.
— Det är en flicka, sa han och rodnade
inte.
—1 Såå, såå.
Nej, pappa var inte ironisk.
— Vem då?
— Det är Valborg, det är Lasses syster.
— Vad ska ni göra?
— Vi ska gå ut och gå.
Och han rodnade inte.
I tamburen såg han sig i spegeln igen, och
sträckte på kroppen, höjde huvudet. Han
skulle velat vara lite längre, fem centimeter
till hade räckt.
Hon väntade inte vid sin port, han hade
inte trott det heller, han gick förbi och ställde
sig i gathörnet. Han tittade på sin klocka
flera gånger. Den var av silver, och den hade
varit pappas, med nyckel, som dinglade i
kedjan. Det blåste lite, men vinden var ljum,
det var vår, på gränsen till något mer, just
när våren tar steget över och blir sommar.
Björken hade börjat slå ut, i söndags när de
var ute i Haga med pappa fanns det gullvivor,
till nästa söndag skulle häggen kanske blomma
sa pappa. Och de hade hört göken, och
svalan skulle snart komma, och snart skulle eken
börja bli grön.
Han fick vänta sjutton minuter. Just som
han stoppade ner klockan kom hon om hörnet.
Håret var svart och krusigt, ögonen som
sammet, ja som sammet, och han rodnade.
— Ä Gud, sa hon, har du väntat länge,
Lasse retades.
Hon böjde sig ivrigt mot honom, hon var
nästan ett halvt huvud längre.
— Jocke, vad har du tänkt att vi ska göra?
— Jag — jag trodde att vi skulle
promenera, sa han.
Hennes mun öppnades stort, ögonen tittade
ner i honom och var som sammet, flätorna
hade hon hängt upp så att de var valkar i
nacken. Hon hade högskaftade kängor, benen
var smala, som stickor, ivriga. Tänderna
blänkte vita, munnen var fuktig.
Han sväljde ett par tag.
— Men —
— Visst, sa hon, visst! Vart ska vi gå?
Han sväljde igen.
— Haga, sa han, vi, pappa och Elisabet
och jag var — vi kunde gå utåt Haga.
Koppartälten — Mor på Höjden —.
— Tala högre, Jocke! sa hon. Man hör ju
inte vad du säger! Nå? Koppartälten, Mor på
Höjden, är det öppet en vanlig kväll? Gud
sån pojke! har du pengar då?
— Jag har — en och femti, sa han. En och
sextifem.
— Å Gud så bra!
De gick framåt gatan, ganska nära
varandra.
— Vi kunde gå utåt Djurgårn, sa hon.
— Det kunde vi ju förstås.
— Och sitta på — på en restaurang.
De vände och gick ner mot Strandvägen.
— Jag vet inte om det räcker, sa han, efter
en stund.
— Å Gud, sån pojke!
Hon rörde vid hans arm, han stelnade, han
sträckte på sig ganska mycket.
— Vi kan för resten gå ut till Haga då, sa
hon. Om du nödvändigt vill det.
De vände igen.
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
