Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR KRILON III
Uppe på Norrtullsgatan sa hon:
— Jag har för resten pengar också. Två
kronor. Vi kunde ta en droska.
— Vi är ju snart framme, sa han.
— Å Gud, sån pojke. Spårvagn då?
— Vi är snart där, sa han.
Vid Haga Södra Grindar sa hon:
— Gud, om du kunde prata som andra. Du
ska inte vara så blyg.
— Jag är inte alls blyg, sa han och
rodnade. Jag gick och tänkte.
— Gud, sån pojke! Vad gick du och tänkte
på då?
— På allt möjligt, sa han.
— På flickor?
— Äsch, sa han. Och strax efter, och han
sträckte på sig: Jo, det gjorde jag för resten.
— Vilken då?
— Det talar jag inte om, sa han. Det
var en —
— Hur ser hon ut?
Han tittade hastigt upp på henne.
— Det talar jag inte om, sa han.
— Dumsnut, sa hon. Du tänkte på mig.
Gjorde du inte. Ih? Ih?
Han ansträngde sig och kom på:
— Snart slår ekarna ut också.
— Jaså, sa hon, tänk, men oh, vilken
upplysning, men oh då!
Han rodnade under hånet.
— Jag kom bara att tänka på det, sa han.
De satt på kafeet och fick saft och kakor.
-— Vi skulle gått till Berns, sa hort. Dit
går alla.
— Vi kan gå dit — nästa gång, sa han.
Det svarade hon inte på.
— Har du varit där — med nån? sa han.
Hon bara röck på axlarna och drog ner
mungiporna.
— Jag har varit där med pappa och
Elisabet, förra sommarn, sa han förtvivlat.
— Såå.
— Det har — de har så fin musik där, fick
han fram.
— Åjavars, sa hon likgiltigt. Ska vi gå nu.
Det blev en krona och tio öre.
— Lasse är så snål nu, sa hon. Han sparar
pengar för Olympiaden. Han tränar på att
springa nu. Han har så långa ben. Han och
Julius. Julius har ju långa ben också.
Hon tittade på honom, tog en överblick, så
suckade hon:
— Kom nu Jocke.
När de promenerade på vägarna i parken
sa han inte mycket heller. Han försökte:
— Det beror på tekniken också. På hjärtat
och bröstet.
— Tjaså, sa hon och tog ut stegen.
Plötsligt stannade hon och tog hans arm. Hela
ansiktet skrattade, ögonen lyste sammetssvarta,
håret var svartburrigt.
— Vi kan gå arm i arm.
Han kände hur hans arm darrade. Hennes
arm var varm, den darrade också. Hon tycker
nog i alla fall om mig, tänkte han.
De gick i skymningen mellan träden. Det
var svalt, svalt ljus som darrade och sjönk
ner mot jorden, tunt mörker som la sig under
träden, kröp ut från stammarna, över
gräsmattorna.
— Du, Valborg —
— Eh?
Hon tryckte hans arm, han tryckte tillbaka,
de drog i varandra — och plötsligt släppte
hon och puffade till honom och började
springa — in mellan träden, i skuggan. Han
sprang efter, han glömde sig, han var lång,
han tog långa språng, han flög lätt, snabbt,
han skrattade, hela kroppen skrattade, det
susade av skratt i öronen och i bröstet, och
bakom buskarna stod hon. Han fick tag i
hennes arm, höll den, stod där och höll, han
vågade inte hålla hårt. Hon väntade, han
väntade, men han fick inte fram ett ord. Hon
slappnade, blev vanlig, och hon var mycket
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
