Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
längre. Hon gick ner mot vägen, han gick
bredvid och höll i hennes arni.
— Nu går vi hem, sa hon.
— Valborg —
— Eh? Kom nu. Din lilla korv.
Hon tryckte honom till sig — tvekande —
så kysste hon honom på munnen, det var
bara vått — sedan puffade hon undan honom.
— Ih, din lilla korv.
Det räckte till spårvagn, de steg av ett
kvarter före hennes port och gick bredvid varandra
på gatan, deras klackar smällde mot
gatstenarna, gatubelysningen var tänd, det blåste.
Han stod ute på trottoaren när hon låste upp
porten, och han var mycket kort, en liten en.
— Ja, ajö då.
— Valborg, ska vi träff–
— Jag är så upptagen, sa hon och var en
lång, ung dam.
— Ja, ajöss då, sa hon igen och porten
hann öppnas och stängas och han kunde inte
hinna med någonting annat än vara kort och
stå där.
Långsamt gick han neråt gatan. Han drog
upp sin nyckelkedja och stod utanför sin port
och höll den långa, nya nyckeln i handen.
Om jag hade — om jag hade? tänkte han.
Om jag hade hållit kvar henne och sagt att
— att —
Nyckeln gick in i låset, vreds om, bakom
honom sjönk ett galler ner, och han kunde
inte gå tillbaka. Men man kan vara smittad
utan att man vet om det, tänkte han plötsligt
och rodnade i mörkret i farstun. Nej, nej.
Men man vet inte. Pappa sa —
Han låste upp tamburdörren, tyst, tog av
sig ytterrocken och mössan i mörkret. Han
gick några steg mot hallen, såg ljusstrimman
under dörren till pappas rum. Han vände,
gick tillbaka, vred på ljuset och ställde sig
framför spegeln, sträckte på sig, höll sig
mycket rak. Han hörde pappa resa sig, hörde
stegen, han släckte ljuset. När han kom in i
hallen öppnades pappas dörr, pappas satta,
breda gestalt stod där med ljus bakom.
— Jaså, är det du som kommer. — Har
du haft roligt?
Han drog på det.
— Äjavars, sa han. Vi var i Haga.
— Har du läxor kvar?
— Nej, sa han. Jo, kanske. Men —
Pappas blick for över honom, hastigt.
— Vill du komma in till mig några
minuter?
Pappa hade suttit och rökt och kanske läst
eller tittat i papper. Fönstret stod öppet —
cigarröken drog förbi lampan och ut.
— Sätt dig, Johannes, sa pappa.
Han vände sig mot skrivbordet, tittade ut
genom fönstret, de hörde spårvagnen.
Om han frågar nu så ska jag säga åt honom
att han inte får fråga om nånting, att han
aldrig får fråga — för jag är — jag är stor
— jag — det gör ingenting om man är kort
— för jag är stor — jag är —
— Johannes, sa pappa. Sverige har gjort
en stor, en oersättlig förlust. August
Strindberg har dött i dag.
II
På sommarn 1914
Pappa ropade uppifrån villan just som de
lade till vid den rankiga bryggan. De hade
solglittret i ryggen, och svag vind, focken var
nere, de tornade mot.
— Johannes, Elisabet! Skynda er opp!
Han tog emot med foten, tog ett kliv över
på bryggan som gungade, båtsidan skrapade
mot, han puttade ut den för att skydda
målningen, de skrapade mot vassen.
— Sitt stilla Elisabet, mens jag gör fast.
Hennes mörka glasögon var som två mörka
hål mot honom, men ansiktet skrattade. Pappa
hade sagt att hon måste ha de mörka på för
glittret. Han gjorde fast i ringen och hoppade
ner igen och firade det lilla storseglet medan
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>