Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Jag har pappa — och Elisabet — och, ja,
det finns mycket annat. Men i själva dikten
är det riktigt. Och det är ju inte jag, utan
en person som jag föreställer mig, Den
övergivna, den ensamma seglaren.
Må stormen tjuta, ja, må havet rasa,
må blindskär ruva under böljas svall.
Fram går min bittra färd, jag känner icke fasa
för hårda ödet som snart komma skall.
Han mumlade det och tänkte: Det är inte
bra. Det är så överdrivet. Men det är sant i
alla fall. För precis så känns det ibland.
Han tittade uppåt, i båten var han varken
liten eller stor, han var en man. Gud så grant
det är, tänkte han och skrattade mot rymden.
Gud så grant det är. Sveriges hjärta, sa pappa.
Det är precis vad det är.
Han såg på långt håll att det var folk vid
bryggan. När han kom närmare kände han
igen Lindström, och Lindströms långa fru
och Lisa, tjock och gammal, och andra. De
vinkade, de skrek.
Efteråt kunde han berätta för pappa hur
det var. De satt i pappas rum, det var i stån,
det var varmt, pappa var trött och gammal.
— Det är bra för oss att tala om detta,
sa pappa.
— Hon ville följa med, sa Johannes.
Han kunde inte sitta, han stod inför sin far.
— Men jag sa om glasögona.
— Ja.
— Jag tyckte att jag skulle vara som du.
Som du sa.
— Ja. Och hennes ögon var mycket
ömtåliga, sa pappa. Jag tänkte att jag skulle låta
Simon Segel undersöka dem nu.
— Och då gick hon tillbaka. Och Lisa sa,
att när jag farit ut — men det vet pappa,
pappa vet ju alltihop.
— Det är bra om du talar om det, sa
pappa. Du ska inte känna skuld. Det är ingens
skuld. Du har inte mer skuld än jag.
— Lisa — Lisa sa att hon smet ut och att
glasögona låg kvar på verandabordet. Hon
sprang ner till bryggan igen, och så snavade
hon eller tog ett tör långt steg och —
— Hon såg mycket illa i solen, sa pappa.
— Och Lisa hörde hur det plaskade och
sprang ner och skrek att hon skulle simma,
men Elisabet bara skrek, och fast hon kunde
simma — och Lisa kunde inte nå henne
—-hon skrek bara att hon skulle simma men
Elisabet bara skrek — och — pappa —
— Det var kramp, sa pappa. Johannes, du
ska inte känna någon skuld. Det var en
olycka. Jag var lika mycket skuld som for.
Men jag tyckte att jag måste fara in. Och
jag hade inte talat om för dig eller Lisa hur
illa det var med hennes ögon — hur känsliga
de var, hur —. Du ska inte gråta. Jo, du kan
gråta, men du är utan skuld. Vi kan säga att
kriget är skuld. Då så många mister sina kära.
— Jag — jag bryr mig inte om kriget, bröt
han ut, Elisabet —
— Johannes, sa pappa, jag höll av Elisabet
mycket. Jag håller av dig mycket. Du har
ingen skuld till detta. Du måste försöka
komma igenom.
När de kom hem från begravningen gick
han in i hennes rum. På bordet låg
skriv-böcker och trasiga läxböcker. Hon var så
slarvig. Han öppnade en av skrivböckerna, hon
hade övat sig i skönskrift, för hon hade så
dålig handstil. Bokstäverna höll sig inte på
raderna, de flyttade sig i oregelbundna följder
som om blicken inte kunnat hålla kvar de
fina blå strecken.
Tårarna bröt fram igen. Han vände sig,
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
