Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erik Noreen: Svensk stilparodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erik noreen
SVENSK STILPARODI
I "Salmonsens Konversationsleksikon" läser
man att travesti är en slags parodi. Det är
i varje fall en ytterst opraktisk terminologi.
Arterna har det viktiga gemensamt, att de
utgör karikatyrer av allvarliga, gärna
upphöjda litteraturalster eller litteraturarter, men
på sätt och vis är travestien motsatsen till
parodien: schematiskt uttryckt bibehåller
travestien den karikerade förebildens innehåll
men förändrar formen, parodien bibehåller
formen men förändrar innehållet. Men, som
Gunnar Ahlström formulerar det i "Svensk
uppslagsbok", "då ett diktverks form i
praktiken icke så restlöst kan skiljas från dess
innehåll, låter sig travestiens gräns mot parodien
icke helt upprätthållas".
Travestien spelar såväl i Europas som i
Nordens litteratur en relativt blygsam roll.
Scarron skrev en "Virgile travesti" och
tysken Blumauer författade en "Eneid", som
rönte den måhända oförtjänta äran att
försvenskas av Stiernstolpe, bekant som
översättare av "Don Quijote" (1818—19). Detta är
föga intressant. Travestien — liksom
parodien — höjer sig i allmänhet icke till stor
konst om den framträder som karikatyr av ett
bestämt diktverk. Den fordrar mer luft under
vingarna. Om anknytningen till det
travesterade däremot är mycket fri och om travestien
förmäler sig med parodiska element kan
komiken ofta bli strålande. Ett tidigt nordiskt
exempel är den isländska "SkiSarima" från
omkring 1400, en litterär satir som på ett ofta
mycket lyckat sätt kombinerar parodiska och tra-
vesterande drag. Svenska exempel av högt
konstnärligt värde erbjuder Lucidor och framför
allt Anna Maria Lenngren ("Kärleken och
dårskapen"). Samma slags antiktravesti gav
upphov till ett av de främsta konstverk som
västerlandets kultur har frambragt: "Orfeus i
underjorden". Med rätta sägs det i "Reallexikon der
deutschen Literaturgeschichte": "Diese Art der
heiteren Umdichtung antiker Stoffe erlebt noch
einmal einen Triumph durch Offenbach."
Om det sålunda teoretiskt går bra att göra
distinktion mellan parodi och travesti, i
praktiken mindre bra, så är det avgjort lättare att
dra gränsen mellan parodi och pastisch. Om
pastischen yttrar sig våra vanliga handböcker
i regel alltför knapphändigt. Jag vill citera
definitionen i "La grande encyclopédie": "Le
pastiche litteraire, qui le pius ordinairement
n’est qu’un jeu d’esprit (’intelligenslek’), est
une imitation aussi parfaite que possible du
style d’un écrivain."
Även om denna definition är överdriven, ger
den något väsentligt. Parodien vill karikera,
pastischen vill principiellt endast imitera. Det
är alltså viljan till komik som skiljer den förra
från den senare. Men naturligtvis blir
gränserna även här flytande. Den finaste komiken
är allvarsblandad, och det djupaste allvar kan
lysas upp av en stråle komik. Fröding, som av
personliga skäl så gärna uppträder förklädd,
har skrivit ren parodi, till exempel "Eine alte
Geschichte". "Corydon till Chloë" kanske kan
betecknas som ren pastisch. Men vad skall man
säga om "En hög visa"?
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
