Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erik Noreen: Svensk stilparodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK NOREEN
I evigt lika kretsar
De fina trådar draga,
Som fånga flugans flygt.
En närmare analys skulle föra för långt men
skulle visa hur Kellgren in i de minsta detaljer
imiterar och karikerar förebilden. Så har han
till exempel haft skarp blick för den
personliga, agitatoriska satsrytmen hos Thorild, som
avspeglas i en egenartad interpunktion.
Fortsättningen på det nyss avbrutna citatet
från Kellgren lyder:
Lät svaga broskets vanmagt,
Lät stoftets atom söka
Det vettiga, det qvicka,
Behageliga, ömma,
Förtjusande och ljufva.
"Stoftets atom" — det menas atom. Nu
har det säkerligen i svenskan aldrig hetat annat
än atåm. Kellgren själv skriver få år före
"Nytt Försök till orimmad Vers":
Atomen dömmer om det hela
Och stoftet klandrar Gudars råd.
"Svenska Akademiens Ordbok" registrerar den
kuriösa betoningen atom hos Kellgren och
tillägger: "möjl. parodiskt". Det råder inte det
minsta tvivel om att atom är parodiskt, och
utgångspunkten är följande. Thorild hade skrivit:
Hvad kan i tingens lagar
Du grusets insekt ändra?
En nutida läsare märker ingenting särskilt,
men det hette tidigare insekt, och Thorilds
vers är det första intyget om
accentomläggning, i ordet. I Journal för svensk litteratur
1801 klandrades uttalet insekt som ett
"grovt declamationsfel". Ännu Elias Sehlstedt
1871 använder uttalet i n s é k t. Det är alltså
tydligt att Kellgren har betraktat Thorilds
insekt som löjligt och obildat, och han har
parodierat formen genom atom, ett uttal som
säkert varken förr eller senare har existerat
i svenskan.
"Nytt Försök till orimmad Vers" är ett
intressant och icke enastående exempel på hur
parodien i handen på en "tio grader större
skald" — för att tala med Thorild — kan växa
ut över förebilden och bli ett betydande och
på sitt sätt självständigt konstverk.
Vanligare är det att parodien växer ut över
förebilden och sig själv därigenom att den
parodiska utgångspunkten mer och mer sjunker
i glömska. Berömda exempel finns i
världslitteraturen. Från vår litteratur skall jag endast
erinra om Palmblads "Törnrosens bok.
Nemligen den äkta och veritabla, utgifven icke af
Richard Furumo utan af Hofmarskalken Hugo
Löwenstjerna sjelf", Upsala 1840. (Jag erinrar
om att Almquists "Det går an" utkom 1839.)
Jämte denna första titel har skriften en andra
så lydande: "Protokoller i Herr Hugos
Akademi. Hvilka, betraktade såsom ett helt,
stundom blifvit kallade Julen på Jagtslottet,
stundom äfven Den irrande Furumo". C. J. L.
Almquists "Törnrosens bok" förde
ursprungligen titeln: "Fria fantasier, vilka betraktade
såsom ett helt, av Herr Hugo Löwenstjerna
stundom kallades Törnrosens bok, stundom En
irrande hind". Palmblads parodi på Almquists
långrandiga och affekterade titel är ju
träffsäker och därtill elak särskilt genom uttrycket
"Den irrande Furumo". Men sedermera blir
parodien vida mindre närgången, i det att
skriften vidgar sig till en allmän kritisk
översikt av Almquists hela författarskap, utmärkt av
mycken skärpa, fin smak och ett ypperligt humör.
Men som sagt, när parodien höjer sig till
stor konst tar den i allmänhet icke sikte på ett
enstaka litteraturverk, i regel heller icke en
enstaka författare, utan karikerar en hel genre,
en viss litterär eller stilistisk typ. I de nordiska
litteraturerna har vi glänsande exempel på
denna mindre närsynta parodi hos de båda
gudomliga norrbaggarna — för att återigen
tala med Thomas Thorild — Ludvig Holberg
och J. H. Wessel, i "Peder Paars" och "Kjær-
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
