Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
mängder av scener, som vevas förbi på ett par
ögonblick men som krävt herkuliska uppbåd av
statister, maskerings- och kostymeringskonst,
dekorationer och byggnader. Errol Flynn kan
boxas, det är ingen tvekan om den saken. När
han får ett bra manuskript som här är det
bara blicken i de ljusblå ögonen som förråder
att han inte tillhör de klipskare.
Årets kvinna (Woman of the Year). George
Stevens. Metro-Goldwyn-Mayer.
New York Times’ filmavdelning tog upp
denna komedi som en av fjolårets tio bästa
filmer. Det förefaller en aning i överkant, ty
nämnvärt originell är den inte. "Så tuktas en
yrkeskvinna" kunde den också ha hetat;
handlar alltså om hustrun som låter arbetet gå
före hem och barnafödande, får sig en
näsbränna och blir lydig och snäll. Hon är
ut-rikeskrönikör och kreeras till årets kvinna för
sina briljanta artiklar om den europeiska
situationen, är från morgon till kväll
intrasslad i telegramremsor och telefontrådar och
gör sitt hypereleganta hem till ett menageri
för skäggbevuxna, turbanprydda och
tungomålstalande emigranter från alla världens
hörn. Han är sportjournalist och talar bara
engelska med inte alltför stort ordförråd, en
hjärtans hygglig pojke som står ut med en
hel del men vet vad han vill när han blivit
ärligt förbaskad. Filmen är långa bitar ganska
tradig men har många ljuspunkter av festlig
komik. Dit hör framför allt köksinteriören när
den ångerköpta hustrun plötsligt överflyttar
hela sin våldsamma ambition på att överraska
sin man med en egenhändigt lagad frukost
och begår alla de fel som en
matlagningsamatör kan begå. Roligast var att följa hur
katastroferna avspeglade sig i Spencer Tracys
hederliga ansikte. Det var ett gott grepp att
kombinera Tracy med Katharine Hepburn, en
prima åkarkamp och ett nervöst fullblod
framför samma lass.
Manhattan (Tales of Manhattan). Julien
Duvivier. Fox.
Även Julien Duvivier tycks nu ha gjort sig
hemmastadd i Hollywood och accepterat den
amerikanska spelstilen. Det ovanligt
fantasifulla manuskriptet i "Manhattan" förefaller
tillrättalagt för regissören av "Un carnet de
bal", men det gör inga försök att verka
"franskt". Det mest franska i filmen är Charles
Boyer och han är inte särskilt bra på sin
sträcka av denna löpning, där en frack utgör
den originella stafetten. Denna frack, ett
skräddarkonstens mästerverk, går ut i världen
åtföljd av tillskärarens förbannelser och
direktörens försäkringar att den skall ha tur med
sig. Det visar sig också vara ett plagg med
kluven personlighet som drar både olycka och
lycka över sina bärare. Den firade
skådespelaren blir skjuten i magen av sin älskarinnas
man första kvällen han bär fracken, men detta
obehag uppvägs av att han blir i tillfälle att
göra en ytterst effektfull sorti ur ett ohållbart
förhållande. Därnäst är det en lebeman som
dagen efter ett fruktansvärt sjöslag behöver
bortförklara ett komprometterande
kärleksbrev som fästmön hittat i hans frackficka. En
vän tillkallas med en annan frack —
skådespelarens avlagda — tricket lyckas, men
vännen byter till sig flickan på köpet. Denna
episod är gjord med finurlig ironi och spelas
con amore av Henry Fonda och Ginger
Rogers. Fracken har nu sett sina bästa dagar
och gör i fortsättningen mellanlandningar på
pantbanken. Ett fattigt musikgeni, Charles
Laughton, får sitt livs stora chans att dirigera
en konsert, fracken är för trång och spricker
vid en häftig armrörelse, till publikens råa
förtjusning. Men fiaskot vänds i triumf när
den store dirigenten (en rolig karikatyr av
Toscanini) i sin loge tar av sig sin egen frack
för att visa att det inte är kläderna som göra
musikern. Nästa bärare av den förtrollade
fracken, Edward G. Robinson, är en urspårad
advokat som klär upp sig i den för att gå på
studentjubileum, tvingas blotta sitt förfall
under de lånta fjädrarna för kamraterna men
vinner deras respekt och får en ny chans
i livet. Slutligen kastas fracken överbord från
ett brinnande flygplan av en gangster och
dimper späckad med dollarsedlar ner i något
slags kommunistisk negerby, där detta tecken
från skyn ger anledning till en massa
halle-lujasj ungande och gråtmild idealisering av de
snälla svartingarna. Som fågelskrämma slutar
fracken sina dagar: sic transit gloria mundi.
Med undantag för slutpartiet med dess alltför
overkliga kulissinramning och dess falska
socialism är "Manhattan" en briljant
uppvisning i filmisk novellistik. Georg Svensson
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
