Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
springer omkring i affärerna och frågar efter
ett medel mot sitt havandeskap; Darls
grubbel blir allt farligare, och till sist tänder han
på en ladugård i hopp att den skandalöst
luktande kistan ska brinna inne, men Jewel räddar
den och bränner sönder ryggen. När de
kommer fram lånar fadern spadarna till
gravgrävningen hos den kvinna han redan utsett till
Addies efterträderska, stjäl de pengar Dewey
Dell fått till Medlet, köper sig tänder och
framför ett lyckat frieri. Då har Darl redan
gripits för mordbrand och skickats till
dårhus, sedan Dewey Dell angivit honom och
Jewel hjälpt till att övermanna honom.
Den punkt, varifrån denna boks
konstnärliga verkan utgår, är onekligen svårbestämd.
Det är en bok, som förmedlar skadeglädjens
fågelperspektiv, samtidigt som man tvingas
vara med om jordbävningen. Dess temperatur
är så hög, att man plötsligt känner sig osäker,
om det är köld eller hetta den utstrålar. Den
har svarta rötter i folklig nihilism: är
monumentalt grotesk, upplöst triumferande som en
extatisk hotensemble, en medeltida dödsdans.
Dess människor är en egendomlig och
smärtsam förening av marionetter och människor;
men även i den mån de är marionetter är
de sedda inifrån. Tragedins mekanik skulle ju
för övrigt inte vara möjlig, om inte drifternas
skenbart "irrationella" urkrafter kunde
påräknas.
Denna blandning av mekaniskt och
mekaniskt irrationellt kommer även fram i det
mis-antropiska mästerskap med vilket Faulkner
format och radat upp alla dessa monologer, ur
vilka förloppet växer fram genom en oavbruten
serie missförstånd och inbördes dementier.
Denna dramatiska verkan har han emellertid
inte kunnat uppnå med mindre än att han så
att säga gjort våld på den inre monologens
idé. Bland annat har han kombinerat den med
en speciell trickfotografering; han har klippt
ihop en serie närbilder och
ultrarapidupp-tagningar av det mänskliga psyket och
därigenom skenbart förvandlat smärtan och de
efterblivnas olycka till ett objekt för
vetenskaplig obduktion, men i verkligheten har han
gjort det outhärdliga uthärdligt genom att
göra det overkligt. I och med denna teknik får
han också in ett mytiskt drag i
människoskildringen : farsen i mytologisk belysning och
samtidigt på fullt allvar — med en rikedom av
psykologiska iakttagelser av den mest
svåråtkomliga och subtila art. Vad man ur vanlig
psykologisk synpunkt för övrigt främst lägger
märke till är den roande understrykningen av
ett modernt drag, ett vampyrdrag: alla dessa
människor lever till stor del på att genomskåda
varandra; det är som om deras förbluffande
och bisarra psykologiska skarpsynthet vore ett
ständigt blödande sår. Det är endast Addie
Bundren, som nått fram till någon djupare
insikt: "Och jag tänkte på hur ord som synd
och kärlek och fruktan bara är tomma ljud,
som människor som aldrig har syndat eller
älskat eller fruktat har för det de aldrig har
haft och aldrig kan få, förrän de glömt de
orden."
Men i och med dessa ord närmar man sig
något paradoxalt positivt i denna bok. För den
är verkligen inte (som någon sagt) en
besinningslös anhopning av skändligheter, eller ens
en makaber parafras på Jobs bok, den är
framför allt en förmedlare av en tro, ett
mysterium som kan föra tanken till ett
yttrande av Cocteau: "Vår tid kommer en gång
att kallas mysteriets tidsålder. Vi målar
mysteriet som man förr i tiden målade en
cirkus." Ty Faulkner upplever intet och
intigheten — och detta i ordens fulla bemärkelse
— med samma glödande intensitet som
mystikern upplever sin Gud. Och då framstår
plötsligt denna bok som den moderna
pessimismens mirakelspel framför alla andra, där livets
upptornade olyckor och lidanden drar förbi,
elementära, komiskt groteska, svepta i en pust
av levande tro. Här har Faulkner nått ellipsens
yttersta punkt, den punkt där det meningslösa
krossar livet för att därigenom mot sin vilja
förvandla det till under. Erik Lindegren
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
