Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- September. N:r 7
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Honorine Hermelin framför i sin skrift är
Grønbech — en dunklare och mer eruptiv
författare än den harmoniske Schweitzer.
Grønbechs i och för sig fascinerande framställning
av evangeliernas gudsrikestanke är
vetenskapligt omstridd. Men för idéer som ligger i tiden
har han funnit lysande och varma uttryck.
Våldsamt opponerar han sig mot varje
ansvars-flyende tendens att vilja förlägga livets mål
till något hinsides och bortom, vare sig detta
är ett spiritualistiskt himmelrike eller en
kapitalistisk ledighetstillvaro eller ett jordiskt
välfärdsparadis, förlagt i framtiden. Den hetta
med vilken Grønbech upplever detta förklarar
hans annars oförklarliga, i tonen fräna och
suffisanta angrepp på Kierkegaard.
Honorine Hermelins lilla skrift utvisar en
fin slagruteinstinkt. En marterad, av
arbetsbördor tyngd generation kan, skulle jag tro,
inte inspireras av en alltför världsflyende
asketism. Uppståndelsen måste kanske bli
framtidens stora religiösa motiv, liksom lidandet
var medeltidens. I den livssyn som tolkas av
Honorine Hermelin är vårt liv viktigt, även
om den stora nedisningen skulle inträffa om
en månad. En litteraturläsare kan konstatera
att Schweitzers och Grønbechs strävan mot
helhet, mot det som på högtidligt språk kallas
livets vatten, på ett märkligt sätt svarar mot
det som man har tyckt sig ana som
framtids-rikt i den originella nutidslitteraturen med
dess gripande uttryck för disharmoni och
splittring, törst och torka.
Den lilla fina boken med sina stimulerande
litteraturhänvisningar rekommenderas för
kritik och begrundan åt dem, vilkas känslobehov
inte känner sig tillfredsställt av en enbart
praktisk och intellektuell syn på framtiden.
*
Birgit Lange är en egendomlig och intensiv
författarinna. Hon skriver tydligen för att hon
måste skriva, ett respektabelt skäl. Hennes
böcker handlar alltid om ett och detsamma,
om fallet Lange—Olivecrona—Hägerström. Ett
rop om frid och fred, fred till varje pris går
igenom dem. Att det har varit så ytterst svårt
att ge en rättvis kritik eller beskrivning av
hennes böcker beror på två ting. Dels på att
författarinnan ofta (utan att man egentligen
kan beskylla henne för det) har målat en
vrångbild av det hon vill angripa, så att
alltsammans haltar och man grips av undran över
vad det hela egentligen rör sig om. Grunden
är lös och den logiska byggnaden upplöser sig
i motsägelser när man börjar syna den i
sömmarna. Hennes jesusbild till exempel, i de
föregående böckerna, är en orimlighet och ett
psykologiskt missfoster: på en gång praktisk
socialreformator och gripen av tron på
omedelbar världsundergång. Dels beror det på att
Birgit Lange har uppfattat symboler och
överhuvudtaget till bild förtätade sanningar på ett
sätt som barn eller verkligt mogna människor
inte brukar, men däremot ungdomen — när
intellektet har växt fortare än själslivet i övrigt.
(Däremot är det inte, som författarinnan själv
tror, något fel att ta dem "bokstavligt", för
allt djupt bildtänkande och alla äkta metaforer
måste tas just bokstavligt. Det är det abstrakta
som är fel, det ensidigt logiska
uppfattningssättet.) Man kunde tycka att Birgit Lange, som
enligt egen utsago har tänkt så oerhört länge
och mycket på kristendomen, kunde ha kommit
fram till den insikten, att budet om att älska
sin nästa så som sig själv innebär en
erfarenheternas summa, uttryckt i kategorisk form,
eller med andra ord: Innerst i människan själv
ligger en önskan att närma sig ett sådant
förhållningssätt, och hon är olycklig och
söndersliten när hon i ingen mån förmår
förverkliga det. Likaså återkommer i samtliga Birgit
Langes böcker monomant Bergspredikans krav:
Om någon slår dig på den högra kinden ...
utan att författarinnan tycks inse att detta är
individuella uttryck för en genial personlighet
som måste ställa sina krav i det absoluta. För
den splittrade och neurotiska blir tyvärr kraven
aldrig levande utan förvandlas till idel tvång,
befallningar, abstrakta rättesnören och mer
eller mindre tyranniska och okongeniala
överjag. Sådana hämningar som författarinnans
böcker demonstrerar torde vara tämligen
genomsnittliga och vanliga, och på något sätt
måste de sammanhänga med den predikade
religionens bristande liv och fuskeri med
redlighetskravet.
Problemet i Birgit Langes författarskap är
det sjuka samvetet. Hennes etiska krav
godkänner inte den verklighet som är. Detta
utsäges klart och öppet i hennes sista bok, "Tre
brev till en kristen". Hon har på många sätt
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0599.html
