Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
seende förgripa sig på dokumenten: han kan
ändå ge plastisk åskådlighet åt sin mening,
att den livssfär där Kierkegaard inträdde
genom sin födelse var avpassad och
målmedvetet bestämd efter hans sändnings behov.
Naturligtvis står det var och en fritt att betrakta
en dylik åsikt som en efterrationalisering. Den
som läser Hohlenbergs bok utan fördomar
torde emellertid knappast kunna helt
undandra sig den övertygande makt som utgår
därifrån eller värja sig för den misstanken att
man kanske ändå är fången i plump vantro,
när man inbillar sig ha förklarat även det
mest subtilt invecklade ödesmönster genom en
hänvisning till slumpartade och endast i
grövsta mening lagbundna
sammanträffanden. I varje fall måste han medge, att den
hohlenbergska satsen bevisat sig vara en högst
gagnelig arbetshypotes, när det gällt att
framställa ett genis liv, och att fakta, de skiftande
dokumentens vittnesbörd, med förunderlig
foglighet och utan att behöva nödgas inböjt sig
under totalsynen.
Kierkegaards ärende i världen gällde,
enligt Hohlenberg, djupast sett icke hans egen
tid. Jämför man hans livslånga, med ett
maximum av patos och ironi förda kamp mot
sitt skedes filosofiska och teologiska
eklekticism, dess koncilianta kyrklighet och vaga
idealitet med de angripna fenomenen själva,
måste man slås av den oförnekliga
disproportionen mellan stridssättets iver och föremålens
relativa oskadlighet. Detta är icke så att förstå
som skulle den kierkegaardska oppositionen
i sin omedelbara adress ha varit principiellt
obefogad. Men den ägde, kan man säga, ett
överskott av häftighet, en överton av lidelse,
som tidens andliga gestalt svårligen i och
för sig kunde ha utlöst. I själva verket
upplevde Kierkegaard som något redan givet
vad som endast var en obestämd möjlighet
och bekämpade som något förverkligat vad
som endast var till på det geniala
förutseendets plan, på spådomens avstånd. När han
företog sin hänsynslösa koncentration av
kristendomen, när han uppställde existentialitet
som det kristna livets grundkriterium, när
han placerade den enskilde fullkomligt ensam
under valet och domen, när han utan prutmån
och marginal identifierade med varandra
efterföljelse och martyrium och slutligen från-
kände vad han kallar "kristenheten", det efter
yttre normer organiserade, genom addition
uppkomna kristna kollektivet, all religiös
substans, var det icke, det vill säga egentligen,
mot Martensen eller den vördade, ända till
sin död skonade Mynster eller mot den
modifierade hegelianism som docerades vid
Köpenhamns universitet han riktade sig: det var
mot en tid, som på ett helt annat sätt än hans
egen skulle uppenbara kollektivets djävulska
vederstygglighet. Han förstod, att endast en
koncentrerad kristendom kunde bli i stånd att
hävda människoandens frihet mot
frälsningsläror, vilka inom kort skulle erbjuda sig att
upphäva individens eviga ansvar för priset av
en motprestation: samvetets totala
underkastelse under massa och ståt. Han fattade också,
att de kristnas halvt omedvetna pakterande
med världsligheten var ägnat att göra dem
tragiskt oskickliga att bestå i den stundande
kampen mellan människa och kvantitet. Och
likaså var det för honom ingen hemlighet, att
det endast behövdes ett obetydligt handgrepp,
en ringa förskjutning, en lätt vridning av
apparaturen för att det mest högandliga av
alla filosofiska system, det hegelianska, utan
vidare skulle kunna tas i bruk av en
kompromisslös materialism. Allt detta insåg, det vill
säga såg, det vill säga skådade Kierkegaard,
allt detta växte fram för hans blickar och tog
skepelse i ett historiskt ögonblick, som var det
exakt riktiga, det enda tänkbara, när det
gällde att möjliggöra hans mission, nämligen
att insätta i världen en ny impuls: den
kierkegaardska subjektivismen. Tidigare skulle detta
icke ha kunnat ske, därför att den rätta
närheten till de föremål den kierkegaardska
kampen gällde då icke skulle ha förefunnits,
heller icke senare, därför att då den rätta
distansen skulle ha saknats; och i bägge dessa fall
skulle det icke ha kunnat ske också av den
anledningen att den dubbelhetens stimulans,
den i själva tidssituationen givna dialektiska
tvetydighet som kännetecknar ett gräns- och
brytningsskede icke skulle ha existerat,
antingen icke alls eller icke i den speciella
dosering som var förutsättningen för ett verk,
sådant som Kierkegaards. Endast när det
skedde, kunde det ske. För ett kausalt
betraktelsesätt må detta vara en truism, men i
Hohlenbergs framställning, som hela tiden fast-
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
